”Climategate” står för den omtalade skandal med manipulationer av data och information och en ovetenskaplig attityd hos vissa forskare, där argument som talar för den egna favorithypotesen om framtida klimatförändringar lyfts fram och argument som talar emot ignoreras eller förlöjligas. En av grundbultarna i naturvetenskapen (från vetenskapsfilosofen Karl Popper) är att i första hand försöka falsifiera den egna favorithypotesen, inte verifiera den!

Det finns stora likheter mellan dessa ­manipulatörer och personerna bakom BSAP, det vill säga Baltic Sea Action Plan, som Sverige skrev under i november 2007 i tron att argumenten om Östersjöns kritiska tillstånd krävde kraftfulla och snabba åtgärder.

Några forskare har under lång tid dominerat Östersjödebatten och argumenterat i alarmistiska ordalag, som att Östersjön ”flippade ur” omkring 1996, och att detta berodde på att belastningen av näringsämnen drivits så långt att Östersjön drabbats av en ”ond cirkel”.

Dessa eländesargument har tacksamt tagits upp och spätts på av miljöorganisationer som Världsnaturfonden och naturligtvis av olika massmedier.

Östersjön har framställts som ett av världens mest förorenade hav.

Tusentals artiklar och utsagor utan vetenskaplig grund har bombarderat allmänhet och politiker så många gånger att Östersjöns påstådda elände har omvandlats till sanning.

Men sanningen finns inte i tidningsrubriker och alarmistiska utsagor, utan i mätdata. Och mätdata från Östersjön talar ett helt annat språk, vilket framgår av fyra nya böc­ker och ett stort antal vetenskapliga artiklar i ämnet från vår grupp vid Uppsala universitet.

Skillnaden mellan verklighet och den dikt som politiker och allmänhet bibringats är så stor att men kan tala om ett ”Baltic­gate”!

Östersjön har inte ”flippat ur”, utan tiotusentals mätdata visar att förhållandena har varit mycket stabila under de senaste 20–30 åren, då det faktiskt sakta blivit bättre, inte sämre. Alltså ingen ”flipp” och ingen ond cirkel!

Det finns heller inget behov av omedelbara kostsamma åtgärder eller behandlingar av symtom (inte orsaker), som exempelvis syresättning av djupvattnet i egentliga ­Östersjön!

Man kan fråga: Har miljöministern, allmänheten och våra politiker hör något om de betydande negativa effekter som ett genomförande av BSAP skulle få? Till exempel att stora delar av det svenska jordbruket skulle behöva läggas ned (enligt Jordbruksverket)? Att Östersjöns förmåga att producera nyttig fisk skulle minska drastiskt, vilket allvarligt skulle skada såväl yrkes- som fritidsfisket? Eller att de redan höga halterna av organiska miljögifter (som PCB och dioxiner) i fisk (främst fet fisk som lax och strömming) skulle öka ytterligare?

Eller att kväveminskningarna enligt BSAP skulle ge mer skada än nytta eftersom de skulle gynna de blågröna algerna (= cyano­bakterierna), det vill säga just de giftalger som ger upphov till somrarnas algblomningar (de blågröna algerna kan ta upp kväve ur luften, till skillnad från vanliga grönalger).

Och för dessa negativa effekter får Östersjöländerna betala totalt 31 miljarder kronor! BASP bygger på en enda undermålig modell och på manipuleringar av befintliga data (ofta har data från enskilda lokaler, som dåligt speglar förhållanden i Östersjön, använts).

Den totala kostnaden för att minska 15 000 ton fosfor per år och 133 000 ton kväve per år, enligt BSAP, har alltså angetts till 31 miljarder kronor per år. Det är cirka 27 miljarder per år dyrare än den alternativa strategi som presenterats och utförligt motiverats av oss.

Med den alternativa strategin skulle övergödningsläget i Östersjön kunna återgå till förhållandena som de var 1920 innan de stora förändringarna ägde rum mellan 1920 och 1980. Det räcker! Med vår strategi skulle dessutom 7 000 arbetstillfällen skapas inom vattenbruket i Östersjöområdet.

Det skall också noteras att de pengar som skall användas enligt BSAP för att minska belastningen av näringsämnen från Sverige­ skulle göra betydligt större nytta (större reduktion i kg fosfor per insatt krona) för att minska övergödningen i Östersjön, om pengarna främst gick till kostnadseffektiva fosforminskningar (genom att bygga vattenreningsverk) i första hand i Polen och de Baltiska staterna.

De flesta Östersjöländer är med i EU och ett av de tyngre argumenten för EU-medlemskap är att EU-länderna inom just miljöområdet behöver samverka bättre. I skenet av nya resultat, som presenterats efter november 2007 bör alltså BSAP omförhandlas!

Lars Håkanson
professor, Uppsala
UNT 27/11 2010