Det är mycket sorgligt om bombdåden i Stockholm gör oss rädda och mindre trygga. Trots allt får vi lite perspektiv på händelsen om vi minns att bombdåd inte är helt ovanliga i Europa.

Som 18-åring reste jag i England, och jag minns affischerna i Londons tunnelbana med uppmaning att slå larm om man såg en övergiven väska: irländska IRA placerade bomber i väskor som övergavs för att detonera. Ett år senare besökte jag München, och fick till och med min sminkväska genomsökt av en k-pistbeväpnad insatspolis. Det var då bland annat Baader Meinhof-ligan – en grupp extremister ur avgrundsvänstern – härjade som värst.

1988 blev vår färja från England bombhotad när den lade ut från kaj. En dag av kaos med bombhundar och poliser följde. Vi fick aldrig veta vem som hotat de 2000 passagerarna.

Artikelbild

| Maria Ripenberg

1995 var jag på kurs i Paris. En dag exploderade en bomb i en papperskorg några kvarter från vårt hotell, som ett led i en serie bombdåd denna höst. Vid ingångarna till vartenda varuhus fanns vakter som rotade i kundernas väskor, och utanför Louvren utbröt panik sedan en besökare glömt sin portfölj på en bänk. Sammanlagt dödade väpnade algeriska islamister åtta och skadade över 100, bland annat på ett lokaltåg.

Jag vistas numera ofta i Spanien, som är ett av Europas hårdast terrordrabbade länder. Den bas­kiska separatiströrelsen ETA anses ha dödat omkring 800 från 1968 och framåt. Förutom bombdåd på allmän plats, har ETA utfört riktade mord på politiker, tjänstemän, journalister med flera.

Men det är väl ändå islamister som står för merparten av terrordåden? Kanske finns de som tror så. Men det är i stället tvärtom. 2006–2009 var inte ens en halv procent av terrordåden i Europa– sex av totalt 1 900 – relaterade till islamism. 88 procent utfördes av separatister, i främst Spanien och Frankrike. Europols statistik är lätt att hitta på nätet.

Med detta resonemang vill jag på intet sätt förminska eller trivialisera det som nu hänt i Stockholm. Men även om just självmordsbombare är något nytt, så har en rad uppseendeväckande dåd utförts även i Sverige. Inte kan väl landet med två omskakande ministermord bli helt taget på sängen? Har vi i så fall glömt Röda Arméfraktionens ockupation och sprängning av Västtyska ambassaden 1975 (fyra döda, varav två ockupanter)?

”The only thing we have to fear is fear itself,” sa Franklin D Roosevelt. Rädslan gör sinnet grumligt. Nu om någonsin måste vi ha god tankereda.