I Europa har ett land militärt anfallit och med sig inkorporerat en del av ett annat land. Att detta i själva verket är något alldeles oerhört förstår var och en, som ägnar saken någon eftertanke. Dessutom sprider den ryska ledningen hot och grova lögner kring sig.

I vår säkerhetspolitiska diskussion bör vi ha fullständigt klart för oss vilken stat det är som orsakar den säkerhetspolitiska osäkerheten i Europa.

Därtill kommer, att Ryssland med fog kan sägas ha upphört att vara ett demokratiskt land. Landets ledare är en före detta KGB-officer, djupt indoktrinerad i den sovjetiska paranoida attityden till demokratiska, liberala rättsstater.

Ryssland utgör för närvarande inget hot mot oss, hävdas det. Men denna invändning mot en hög svensk försvarsberedskap är fullständigt poänglös. Vad saken gäller är att Ryssland påbörjat en storskalig upprustning, som tänks vara fullbordad år 2020. Sker inte en justering av den militära maktbalansen genom att det övriga Europa förstärker sin försvarsförmåga, kan konsekvenserna bli olyckliga.

Men upprustning leder ju till krig, säger många. Detta är ett högst tvivelaktigt påstående. Att en allmän nedrustning är det ideala torde ingen förneka. Men det näst bästa är inte ensidig nedrustning utan allmän upprustning.

Det är inte upprustning som leder till krig utan däremot frestelsen att utnyttja ett militärt övertag. Det kalla krigets maktbalans förhind­rade krig mellan supermakterna. Hade västdemokratierna varit bättre rustade, hade de varit bättre skickade att stå emot Nazityskland.

Sverige utgör för närvarande närmast ett militärt vacuum. Sådana lever alltid farligt därför att de skapar en säkerhetspolitisk osäkerhet hos omgivningen, vilket kan fresta till angrepp ”för säkerhets skull”.

Att befinna sig i ett militärt underläge innebär dessutom inte bara en ökad risk för angrepp. Militärt svaga stater frestar till framtvingande av eftergifter av olika slag genom påtryckningar, hot och utpressningspolitik. De starka kan spela ut de svaga mot varandra.

Vår svenska attityd grundar sig i hög grad på att många politiker tycks tro och försöker inbilla medborgarna att alliansfrihet och neutralitetspolitik är nyckeln till svensk säkerhet. Denna tanke är oriktig. Den var utan tvivel sann från Karl XIV Johans tid och fram till och med första världskriget. Men därefter har multimassmördare som Hitler och Stalin uppträtt på världsarenan.

Talet om att neutralitetspolitiken var orsaken till att Sverige undgick andra världskriget är osant. Självfallet var neutraliteten av värde för oss såtillvida som vi skulle ha blivit betraktade som krigförande, om vi inte förklarat oss neutrala. Men neutraliteten i sig gav inget skydd.

Vid andra världskrigets utbrott förklarade sig 20 europeiska stater neutrala. Av dessa undgick endast fem att dras in i kriget, nämligen Irland, Portugal, Spanien, Schweiz och Sverige – och att det inte var deras neutralitet som åstadkom detta förstår var och en.

Ingen vettig människa tror väl att vår neutralitet skulle ha hindrat Hitler, om han velat ta Sverige. Vi skall vara tacksamma för de svenska efterkrigsregeringarnas ”hemliga” samarbete med Nato – hemliga, vill säga, för de flesta statsråd och riksdagsledamöter, för att inte tala om allmänheten, men knappast för Kreml.

Vår svenska neutralitetspolitik under det kalla kriget hade sin enda rimliga motivering i hänsynen till Finlands utsatta läge, med detta argument är ju idag överspelat.

Sverige kan inte försvara sig på egen hand. Ett medlemskap i Nato skulle innebära en stor trygghet för oss. Det ibland förekommande argumentet att vi därmed skulle riskera att bli indragna i ett USA-krig någonstans i världen är ogrundat. Inga sådana förpliktelser följer av Nato-avtalet. Sålunda deltog ej heller några Nato-förband i till exempel Vietnamkriget.

Vi vet var de svenska partierna står i försvarsfrågan. Socialdemokraterna har på senare tid visat glädjande tecken på försvarsvänlighet, men hämmas alltjämt av sitt förstockade motstånd mot Nato-medlemskap. Detta får inte ens diskuteras. Denna strutsaktiga och dogmatisk fördomsfulla hållning delas dessbättre inte av partivännerna i Danmark, Norge, England och Tyskland.

Den svenska folkopinionen är för närvarande mera mot än för ett Nato-medlemskap, sägs det. Men det finns ingen konstant, oföränderlig ”opinion”.

Denna består säkert till övervägande del av förnuftiga människor, som kan lyssna till sakliga argument och anpassa sin hållning till sådana. En demokratisk vald politiker skall förvisso lyssna på medborgarna men inte styras helt av dessa som en vindflöjel. En demokratisk vald politiker skall göra det han eller hon anser vara till gagn för landet oavsett rådande opinioner – detta ligger i ordet ”förtroendevald” – men inte styvnackat och doktrinärt driva en linje utan stöd hos medborgarna.

En barnslig naivitet kan vara charmfull – hos barn, vill säga. Hos vuxna kan den visa sig vara livsfarlig.

Kanske slår Karl Gerhard i sin himmel an strängarna på sin lyra och uppstämmer sin refräng från 1935:

”Om fienden kommer från luften till oss

så gömmer vi oss, och då kan han ej slåss.

Och hjälper ej det får vi sjunga förstås,

att nu skall vi vara, nu skall vi vara snälla!”

Åke Frändberg

professor i allmän rättslära emeritus

Uppsala universitet