Allt fler nationalekonomer och andra experter menar att offentlig förvaltning behöver komma bort från den typ av styrning som vanligen brukar gå under namnet New Public Management.

Kritiken mot denna företagskultur riktar sig bland annat mot en ökad grad av kontroll, en urholkning av professionernas inflytande, krav på medarbetarna att effektivisera verksamheten kvantitativt snarare än kvalitativt, en avsaknad av arbetsmiljötänkande och ett ekonomistiskt språkbruk som klingar illa i verksamheter som inkluderar människor, till exempel skolan där vi utbildar barn och ungdomar.

I Uppsala väljer nu kommunen att förstärka denna kultur när utbildningsförvaltningen klubbar igenom nya lönekriterier för lärare, vilka nu förväntas hitta former för att undervisa fler elever och fler grupper för att förtjäna högre lön.

Feltänkt anser vi i Lärarförbundet och har förklarat oss oeniga med beslutet.

Vi lärare ägnar oss däremot gärna åt verksamhetsutveckling i kvalitetshöjande syfte. Hur skapar vi den bästa förskolan för varje barn och den bästa skolan för varje elev? Hur ska vi bygga vår arbetsorganisation för att våra barn och elever ska lära sig så mycket som möjligt och växa upp till trygga och kompetenta medborgare? Hur använder vi våra resurser på klokast möjliga sätt, och hur samarbetar vi och kompetensutvecklar oss för att bli riktigt duktiga i vår yrkesutövning? Detta är frågor kring vilka vi lärare har många kreativa idéer och som inspirerar oss till nytänkande om vi bara får tid att diskutera och genomföra dem.

Att undervisa fler elever och fler grupper, vilket allvarligt riskerar att hota kvaliteten på undervisningen, gör det däremot inte.

Det som gör detta nya ekonomiska rationaliseringsuppdrag för lärare extra obegripligt är att förvaltning och lärarfack de senaste åren tillsammans har lagt ned en viss möda på att försöka hantera arbetsbelastningen för lärare, vars sjuktal är många procentenheter högre än de flesta andra grupper på arbetsmarknaden. Lärare delar denna dystra statistik med några andra kvinnodominerade yrkesgrupper i offentlig sektor och de psykiska diagnoserna sticker ut i antal. Värst är samvetsstressen när man som förskollärare inte får tid att planera och genomföra sitt skollagsuppdrag, eller när man som lärare i grund- eller gymnasieskolan inte hinner med att se och hjälpa de elever man ansvarar för.

I skolan och förskolan märks också personalbristen allt mer, och kommunen har svårt att hävda sig gentemot grannkommunerna i söder.

Utbildningsförvaltningen har ett uttalat mål att stärka sitt varumärke som attraktiv arbetsgivare, men det går så där – i Uppsalas förskolor har andelen förskollärare sjunkit med 20 procentenheter de senaste sju åren.

Tror arbetsgivaren på riktigt att det är via lönekriterier om kostnadsanpassningar man bäst inspirerar unga nyutexaminerade lärare att välja Uppsala kommun eller äldre medarbetare att stanna kvar i yrket tills de fyller 67? Ordvalet i förslaget signalerar en uppenbar oförståelse för lärares redan pressade arbetssituation och riskerar att allvarligt skada förtroendet för kommunen som arbetsgivare.

Har vi råd med det? Det är en ytterst adekvat fråga att ställa i sammanhanget. Uppsalas lärartäthet är redan bland de lägsta i landet.

Vi undervisar inte bara mer nu än för tjugo år sedan. Vi utför också arbetsuppgifterna till den kanslipersonal, de studie- och yrkesvägsledare, kuratorer, skolsköterskor, skolvärdar och vaktmästare vars tjänster har skurits ned under samma tidsperiod.

Vi har redan i decennier arbetat in våra egna löneökningar utan att det har behövt utgöra en del av våra lönekriterier.

Det är cheferna som ansvarar för budget och bemanning. Det finns inget som hindrar att diskussioner för att effektivisera verksamheten förs i personalgruppen och faktum är att sådana diskussioner redan pågår för fullt, till exempel kring samplanering för att minska tiden för lektionsförberedelser och tillverkning av digitala prov som delvis rättar sig själva.

Uppmuntra gärna innovationer, teknisk utveckling och andra smarta lösningar, men lägg ansvaret för kostnadseffektiviseringar på chefer, för det är där det hör hemma.

Lärarförbundet kräver nu att förvaltningen lyssnar på lärarprofessionen och gör ett omtag i denna fråga. Vi sitter gärna med vid bordet och tänker vidare tillsammans med arbetsgivaren.

Utöver detta ber vi också våra folkvalda och tjänstemännen inom förvaltningen att se över sitt språkbruk i beslutshandlingar och måldokument så att vi slipper bli översköljda av ekonomismens själsdödande vokabulär som snarare för tankarna till industriproduktion än till lärande och utveckling. Ord spelar roll.

Sök er bort från NPM, med dess marknadsmässiga människosyn, som urholkar professionerna och den viktiga tilliten mellan förvaltningar och medarbetare.

Så till sist, nästa år är det val i Sverige, ett av världens rikaste länder sett till antalet invånare. Någonting måste vara allvarligt fel i systemet när utarmningen av offentlig sektor tillåts fortgå medan den privata konsumtionen blomstrar. Detta borde engagera politiker över alla blockgränser i hela Sverige och så även i Uppsala. Vi är klokare än så här!

Louise Plobeck, svensklärare och ordförande i Lärarförbundet Uppsala