För ett nästan exakt två år sedan satt chockskadade demokrater över hela USA och frågade sig vad som hänt och varför. Den mest osannolike av osannolika kandidater hade valts till president.

Ända sedan dess har siktet varit inställt på revansch. Fick man det i tisdagens mellanårsval?

I alla fall delvis. Demokraterna har nu återtagit kontrollen av representanthuset och det innebär en odiskutabel politisk återhämtning. De har mobiliserat många nya och yngre väljare och inte minst kvinnor som i Donald Trump sett en utmaning och en personlig förolämpning.

Att så många kvinnor valts in i kongressen är inte bara ett styrkebevis för Demokraterna utan också för amerikansk demokrati.

I guvernörsvalen som också hölls i tisdags gick Demokraterna fram men senaten, kongressens andra kammare, är fortfarande Republikanernas och där utökade de sin majoritet.

Kongressval avgörs på delstatsnivå. Det lokala är vad som engagerar och motiverar väljarna. Så också denna gång, men den politiker som inte ställde upp var ändå med i vallokalerna och påverkade röstandet. Valrörelsen dominerades av Donald Trump som bombastiskt, lögnaktigt, halvrasistiskt och ständigt manipulativt knuffade fram sin dagordning och därmed gjorde att det mesta – i vanlig ordning – kretsade kring honom.

Fungerade det den här gången också?

USA:s president har som vana att aldrig uttrycka tvivel eller ånger, men jag tror att han har anledning att känna oro över framtiden.

Ja, han mobiliserade sin bas: landsbygd och småstäder, vita och outbildade, äldre. Den äter fortfarande ur hans händer och är beredd att överse med allt. Men i ett presidentval är den för liten. Genom Trumps tirader och polariserande retorik har också mer pragmatiskt sinnade och moderata republikaner fått nog. Demokraterna gjorde betydande inbrytningar bland medelklassväljare i förorterna – och då alltså särskilt kvinnor – som skräms av aggressiviteten och inställningen de-mot-oss som dominerar politiken.

För Republikanerna är Donald Trump ett tveeggat svärd. Det finns risker med att komma honom allt för nära.

USA:s ekonomi går i dag på högsta växeln. Arbetslösheten är försumbar och även för vanliga löntagare stiger lönerna snabbt. Det är inte oväntat en utveckling som Donald Trump tagit äran åt sig för även om den grundlades långt tidigare under Barack Obama. Men i dessa goda tider är det därför särskilt slående hur litet av Trumps maniska twittrande och ideliga utbrott i medierna tar fasta på det positiva. I stället uppehåller han sig vid hot, reella eller inbillade, som riktas mot USA. Det är genom att skrämmas, genom att utmåla framtiden som svart och genom att inrikta sig på att finna skillnader och så split som han får energi.

Hållningen strider mot en av de mest grundläggande amerikans­ka traditioner: optimism.

Ja, demokraterna har anledning att glädjas, men måste också se kallt på sakernas tillstånd. Mellanårsval blir nästan aldrig en framgång för par­tiet som innehar Vita huset. Väljarna ser dem ofta som en möjlighet att demonstrera och stärka oppositionen. USA:s politiska system bygger på maktdelningen mellan kongress och president och amerikaner känner närmast instinktivt på sig när den ena eller den andra parten börjar få ett för stort inflytande.

Demokraterna är en stor koalition av olika intressen och värderingar och betydligt mer heterogent än republikanerna. Det är en styrka men utgör samtidigt även en risk.

Motsättningarna mellan en radikal och progressiv vänster – som under Trump stärkt sitt inflytande – och en mer traditionell, mittenorienterad falang har dämpats men består.

Demokraterna saknar fortfarande både ledare och ledmotiv, medan Republikanerna, med alla risker det innebär, sluter upp kring sin president och hans dagordning.

Kongressvalet drog till sig ovanligt många väljare. I USA:s splittrade politik och antagonistiska stämningsläge inger detta ändå hopp. Amerikanerna undvek apati och gick till vallokalerna och sade sin mening. Det är vad demokrati går ut på.