REPLIK. I en debattartikel publicerad 25/11 skriver Sten Hagberg och Karin Greenberg att Migrationsverket har fördomsfulla antaganden och stereotypiska tankefel när det gäller myndighetens tillämpning av EU:s viseringsregler.

Jag har förståelse för de känslor som väcks när man läser om personer som befinner sig i besvärliga situationer och att man har synpunkter på gällande regelverk. Riksdagen och regeringen har beslutat att Sverige ska ingå i Schengensamarbetet, vilket innebär att Migrationsverket är ålagt att följa de bestämmelser som finns i EU:s viseringskodex som tillämpas av alla Schengenstater. Migrationsverket prövar alltid varje fall individuellt enligt detta regelverk och inte baserat på förutfattade meningar och fördomar. Våra beslut kan överklagas till Migrationsdomstolarna som ansvarar för att fastställa rådande praxis.

Det är uppseendeväckande att Sten Hagberg och Karin Greenberg anser att Migrationsverket inte gör en rättssäker prövning och diskriminerar personer från afrikanska länder. Framförallt när slutsatserna grundar sig på ett antal enskilda ärenden.

I sammanhanget är det viktigt att understryka att 95 procent av alla viseringsärenden handläggs av svenska utlandsmyndigheter, inte av Migrationsverket. Av de cirka 3 300 viseringsärenden som Migrationsverket hittills prövat i år, är bifallsandelen gällande personer från länder tillhörande Afrika högre än bifallsandelen som rör personer från länder i exempelvis Centralasien och Mellanöstern.

Vad gäller Migrationsverkets viseringsbeslut ligger ändringsfrekvensen i domstol efter överklagan på 0,4 procent, vilket tyder på en mycket hög kvalitet av vår handläggning.

Bilden som beskrivs av Sten Hagberg och Karin Greenberg stämmer inte överens med fakta. Att människor engagerar sig är både positivt och välkommet, men om debatten ska kunna föras sakligt och objektivt, är det viktigt att påståenden och antaganden stämmer överens med de faktiska förhållandena som råder.

Kenneth Fluor

expert inom enheten för samordning och utrikesfrågor Migrationsverket

UNT 1/12 2012