En vinterförmiddag 1916, just när slaget vid Verdun inleddes, träffades rektor Liljeblad och fyra trädgårdsmästare för att planera Folkskoleseminariets trädgård. Axel Lindegrens seminariebyggnad stod nästan klar, nu skulle arbetet fullbordas. För dem var det självklart att anlägga en trädgård medan världen stod i brand. Det var trots allt i skuggan av ett träd som människan blev mänsklig, och i orostider kunde det aldrig skada att lära den uppväxande generationen att odla sin mänsklighet.

Det här var viktigt.

Seminariet var en manifestation för en ljusare framtid – för alla barns rätt till utbildning. En inte så obetydlig del av den svenska riksdagen avvisade tanken på att även barn från enklare förhållanden skulle behöva lära sig något utöver alfabetet och de fyra räknesätten – allt de behövde veta var att följsamt och troget ”förbliva i den av Gud anvisade levnadsställningen.”

Men vid den här tiden samverkade liberaler och socialdemokrater – de ljusa krafterna i samtidens politik – det handlade om människors lika värde, om ett rättvist samhälle, ett samhälle som var omöjlig att uppnå utan välutbildade, välmående medborgare. Hösten 1916 stod parken färdig, och medan barnen på kontinenten fick beräkna projektilers banor och lärde sig det mesta om vattenkylda kulsprutor, fick de svenska barnen lära sig det mesta om blommor.

Inte ens hundra år har gått och nu vill man förstöra denna frihetliga, ljusa plats.

Parker och historiska miljöer är avgörande element i det urbana rummet och det finns åtskilliga exempel på lyckade satsningar där man låtit det förflutna verka i det samtida utan att behöva fälla ett enda träd eller röja en enda buske. Det går alldeles utmärkt att utveckla en stad så att dess grönområden eller värdefulla kulturmiljöer framhävs och hjälper framtiden på traven - trevnad och eftertanke är ju en helt avgörande faktor om människor vill bo, studera, arbeta eller driva företag i en stad. Men situationen är självfallet inte oproblematisk, det är ofrånkomligt att bostäder ibland byggs på platser där många helst hade sett andra lösningar. Just av den anledningen, utmaningen i att vårda en medeltida stad som växer så det knakar, kräver alla former av ingrepp i stadens känsliga miljöer en intensiv samverkan med skilda experter från exempelvis kulturmiljövården.

Men inte i Uppsala. Att samverka med expertisen, de som både har kunskaper och framåtblickande idéer verkar aldrig komma på tal. Hellre än att samtala med den världsledande forskargrupp som finns i staden, något som säkert kunde ha resulterat i en enastående framtidstro och skaparglädje, valde man att lyssna på sin egen, ytterst begränsade kompetens. Den kulturmiljöhistoriska utredningen av Seminarieparken, den som finns att läsa på Upplandsmuseets hemsida och som tydligt betonar parkens höga och för Europa unika värde ansåg sig majoriteten vara utbildade nog att bortse ifrån.

Den som tittar på de nya planerna för

Seminarieparken kan rimligtvis inte säga annat än att man gjort betydande eftergifter, men eftersom man fortfarande envisas med att bebygga och innesluta parken är det alldeles uppenbart att man aldrig riktigt har begripit vad kritiken har gått ut på: att den historiska miljön försvinner i samma stund som man bebygger den. Det är smått rörande att man har missat en så fundamental regel.

Därmed förstör man inte bara den park som den växande skaran boende här runt omkring nu är i stort behov av, man förstör en historiskt värdefull miljö av just den karaktär som vi till varje pris är skyldiga att bevara. Det hela är ett uttryck för en mycket ytlig förståelse av historia och historiska miljöer. Det kulturhistoriska värdet omfattar hela seminariet, inte seminariebyggnaden och delar av parken.

Seminariet är en för Europa unikt autentisk miljö med ett avsevärt kontinuitets- och samhällshistoriskt värde och har ett miljöupplevelsevärde som man med ganska enkla medel kunde ha bevarat, återställt och sedan tillgängliggjort. Tog man bort det omgivande och sagoligt fula stängslet som stänger besökarna ute och i stället öppnade upp denna lilla oas, skulle man ge de människor som redan lever här en alldeles underbar park som skulle bli flitigt använd och som det nu finns många goda idéer om hur den skulle kunna utnyttjas. Men i Uppsala omfattar den kommunala demokratin ytterst sällan själva Uppsalaborna och om det kulturhistoriska värdet av en miljö ska bedömas av den som skall exploatera marken, eller åtminstone känner större samhörighet med byggherren än med sina väljare, ja då har vi genast slagit in på en tradition som åtminstone Socialdemokraterna, i eftertankens kranka blekhet, inte borde befatta sig med. Att Miljöpartiet och Vänstern ens överväger att rösta för ett sådant förslag är så absurt att det trotsar all beskrivning.

Utanför seminariet blickar Carl Eldhs

Innocence blygt ned i marken. Vad Eldh

ville säga lärarkandidaterna var att deras uppgift var att ge henne mod att stolt resa blicken. Det fanns de som i hennes rätt till skolgång såg ett förlorat tillfälle att slita ut hennes kropp i fabrikerna och som i jakten på billig arbetskraft därför ville förhindra byggandet av seminariet.

Det är oerhört glädjande att Folkpartiet inser platsens värde och att de inte har förlorat den där viktiga kontakten med sin egen, och för svenska förhållanden osedvanligt fläckfria historia. Nu väntar vi på att Socialdemokraterna också visar lyhördhet inför de få frihetliga minnesmärken Uppsala har kvar.

För oss som verkligen menar allvar när vi talar om Uppsalas framtid och utveckling, vittnar Seminariet om en av den svenska historiens ljusaste stunder – det projekt som på ganska kort tid reste landet från svår fattigdom till en högutbildad industrination: satsningen på utbildning. Det är en ljus och inspirerande del av vår historia som inte får falla i glömska, därför måste vi handskas varsamt med minnena.

Magnus Alkarp

UNT 16/7 2011