Regeringen vill bygga ut landets högre utbildning och stärka dess kvalitet. Detta är naturligtvis alldeles utmärkt eftersom högkvalitativ utbildning är grunden för Sverige som kunskapsnation.

Men landets universitet och högskolor kommer aldrig att kunna höja kvaliteten så länge ökade resurser äts upp av ofinansierad löneutveckling och så länge det så kallade produktivitetsavdraget finns kvar. Detta ledde till att högskolesektorn under perioden 1997–2013 gick miste om minst 15 miljarder kronor.

Pengar som kunde ha använts till kvalitetshöjande åtgärder.

Artikelbild

Torbjörn von Schantz

För att högre utbildning ska bidra till nationell och global konkurrenskraft och välstånd måste den hålla hög kvalitet. Det kan handla om allt från att utbildningen har en tydlig forskningsanknytning och att studenterna får tillräckligt med lärarledda timmar till att fler fasta tjänster i kombination med pedagogiska excellenssatsningar ger ökad trygghet och bättre lärare. Det låter enkelt och självklart men blir mer komplicerat när det kommer till resurser – grundförutsättningen för hög kvalitet.

Sverige har under många år satsat mycket på både forskning och utbildning.

Ett problem för den stora utbildningsexpansion som inleddes i slutet av 1970-talet har dock varit att resurserna inte följt med i samma takt som utbyggnaden, vilket fått klart negativa effekter på utbildningens kvalitet.

Sveriges Radios Ekoredaktion sände nyligen ett nyhetsinslag där såväl akademikerförbundet Jusek som Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, påpekade det ohållbara i en situation där den lärarledda undervisningstiden kraftigt minskat och antalet studenter per lärare ökat. Vi kan inte annat än hålla med och instämmer också i kravet på ett förnyat resursfördelningssystem.

Till skillnad från nuvarande schablonbaserade system bör ett nytt baseras på de ämnesspecifika kostnader som kan finnas.

Kvalitet kräver stabila resurser, något som urholkats under en följd av år då svensk högskola enligt OECD-statistik haft en sämre resursutveckling än jämförbara länder. Detta har flera bakomliggande faktorer, en av dem är det så kallade produktivetsavdraget, en cirka 20 år gammal princip som kopplar löneutvecklingen inom universiteten till tillväxten i ekonomin som helhet. I realiteten blir detta ett årligt besparingskrav som staten ställer på myndigheterna.

Redan den statliga resursutredningen från 2005 konstaterade i ett betänkande (SOU 2005:48) att produktivitetsavdraget skapat ett glapp mellan verkliga kostnader och uppräknade anslag med 6 procent.

Denna urholkning av resurserna har fortsatt i ökande takt fram till dagens datum, vilket innebär att Sveriges universitet och högskolor lågt räknat blivit av med minst 15 miljarder kronor mellan åren 1997–2013, en period när antalet utbildningsplatser samtidigt ökade med drygt 100 000 eller mer än 50 procent. Så länge produktivitetetsavdraget är en del av beräkningen av hur mycket medel lärosätena ska tilldelas kommer problemet att kvarstå eftersom lärosätena inte får täckning för hela sin lönekostnadsökning.

Naturligtvis ska vi använda våra resurser på ett effektivt sätt, men att ställa krav på en årlig produktivititetsökning i en verksamhet som bygger på möten mellan studenter och lärare är orimligt och påverkar kvaliteten till det sämre. Att produktivitetsavdraget fortfarande finns kvar trots att det togs upp som illapassande i en offentlig utredning redan 2007 (SOU 2007:81) framstår också som mycket märkligt.

För att ökade resurser ska leda till bättre kvalitet i stället för att ätas upp av ofinansierad löneutveckling måste produktivitetsavdraget för högre utbildning och forskning nu tas bort.

Vi vill också att regeringen tar tag i frågan om ett samlat anslag till högskolesektorn så att lärosätena får möjlighet att överföra medel mellan forskning och utbildning. Ett samlat anslag skulle minska effekterna av den 20-åriga urholkningen eftersom en sådan ordning gör det möjligt för de lärare/forskare som huvudsakligen finansieras genom forskningsmedel att i högre omfattning medverka i grundutbildningen. Det skulle ge Sveriges lärosäten större handlingsutrymme för kvalitetsutveckling och ökade möjligheter till stärkt konkurrenskraft.

Pam Fredman

rektor Göteborgs universitet

Torbjörn von Schantz

rektor Lunds universitet