Kardinalerna i den katolska kyrkan har valt en ny påve. Även i det sekulariserade Sverige har detta återspeglats som en stor nyhet. Vi har visserligen vant oss att i förs­ta hand se på religion som en privat angelägenhet, men när 1,2 miljarder människor tillhör en världsvid sammanslutning som just fått en ny ledare så handlar det om något annat. Det handlar om en av världens mer betydelsefulla maktstrukturer, och en fråga som ofta återkommit i mediebevakningen är om valet av en ny påve kommer att leda till en modernisering av denna världsvida institution.

Den svenska mediebevakningen av påvevalet har varit påtagligt seriös. Det har funnits en naturlig förståelse för att detta är något viktigt, något som kommer att betyda mycket för många människor i olika delar av världen. Vem som blir vald till påve, och hur denne sedan agerar, kan också på flera sätt spela roll för samhällsutvecklingen på många håll i världen – även om det kanske gäller vårt eget land i mindre utsträckning. Denna insikt har mer eller mindre underförstått legat till grund för mycket av det som sagts och skrivits kring påvevalet. Det har gjort att man tagit denna händelse på allvar.

En av de frågor som många diskuterat med anledning av den nye påven är alltså huruvida denne kommer att modernisera den katolska kyrkan eller inte. Många har konstaterat att påven Franciskus är känd som en mycket konservativ teolog, och man har därför rest frågor kring vad han kommer att betyda för utvecklingen av den katolska kyrkan.

Är detta verkligen en påve som kan göra upp med de mörka sidorna i kyrkans historia, och som kan göra den katolska kyrkan relevant i ett modernt samhälle? På vilket sätt kommer valet av Franciskus att påverka synen på kvinnans ställning i kyrka och samhälle, på abort och preventivmedel, på de homosexuellas rättigheter, etcetera?

Detta är både relevanta och viktiga frågor. Samtidigt är risken att man gör frågorna alltför enkla när man bara formulerar dem i termer av kyrkans modernisering. Det finns ingen enkel och entydig relation mellan modernitet och religiös tro.

I den offentliga debatten förutsätts ofta att religioner i allmänhet, och kyrkor och samfund i synnerhet, utgör en sorts motpol i förhållande till det moderna samhället; ett samhälle som är grundat på evidensbaserad kunskap och inte på religiös vidskepelse. Man utgår ifrån att ju mer vår kunskap om tillvaron fördjupas, desto mindre plats blir det kvar för religionen.

Utifrån en sådan enkel förståelse av relationen mellan modernitet och religion har man alltsedan upplysningstiden förväntat sig att religionens utrymme, och då inte minst dess utrymme i det offentliga rummet, ska bli mindre och mindre.

Detta synsätt har dock visat sig mindre träffande i ljuset av den pågående utvecklingen.

Religionen har inte försvunnit. Inte ens här i Sverige. Många menar till och med att den återfått något av sin synlighet och sin status som en betydelsefull dimension av mänsklig existens.

Även den tyske filosofen Jürgen Habermas insåg för några år sedan att det religiösa tänkandet har sin naturliga plats i mänskligt liv, och att religion därför också spelar roll i och för det politiska tänkandet. Utmaningen är bara att lämna det religiösa språket och de religiösa referenserna utanför, när man i det politiska samtalet ska föra fram sin åsikt.

Men om religionen finns kvar även i det moderna samhället, finns det då inte någon motsättning alls mellan modernitet och religion, eller mellan det moderna samhällets grundläggande värden och det som de traditionella religionerna står för?

Jo, det är förvisso så att det på vissa punkter finns en spänning mellan det som olika företrädare för religion för fram och sådant som vi tar som givna utgångspunkter i det moderna samhället.

Det finns en rad värderingar som de flesta av oss anser som viktiga i ett modernt och demokratiskt samhälle: alla människors lika värde, rättvisa, jämlikhet, mänskliga fri- och rättigheter, etcetera.

Inte sällan framstår religiösa institutioner som sammanhang inom vilka man odlar föreställningar som står i ett motsatsförhållande till flera av dessa värderingar. När det gäller den typen av frågeställningar står den katolska kyrkan, liksom många andra mer eller mindre konservativa religiösa rörelser, inför påtagliga utmaningar. Däri har många som diskuterat det senaste valet av påve helt rätt.

Men, det finns också en annan och mer grundläggande sida av religionerna. De religiösa perspektiven handlar om ett annat sätt att se på och förhålla sig till livet. Det mänskliga livet ses som en meningsfull del i ett större sammanhang, och den enskilde individen ses som en del av en större gemenskap. Om man uppfattar dessa mer fundamentala dimensioner av religion som en given motpol till modernitet tror jag att man gör det alltför lätt för sig. Kanske är det till och med så att vi människor i dag, med den individualisering som ofta präglar våra synvinklar och med all den makt som vår kunskap fört med sig när det gäller allt från krigsutrustning till avancerad sjukvård, har nog så stora behov av perspektiv som sätter in saker i sitt sammanhang och som därmed medverkar till att ge oss den vägledning vi behöver.

Här finns kanske den största utmaningen för den nytillträdde påven liksom för många andra företrädare för religiösa institutioner: att kunna se och på ett trovärdigt sätt föra fram det som kyrkan har att bidra med i det moderna samhället, och samtidigt våga se och överge de synsätt och värderingar som hör en svunnen tid till.

Alf Linderman
docent i religionssociologi och direktor för Sigtunastiftelsen
UNT 19/3 2013