Den 27:e januari samlas människor över hela världen i en årlig manifestation. Det är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som koncentrationslägret Auschwitz befriades år 1945. Sverige har haft 200 år av fred, någonting som är alldeles unikt och som firas ordentligt i Uppsala. Vi får aldrig glömma hur unik Sveriges historia är och vad som drabbat vår omvärld, nära i både tid och rum. Fred är ingen självklarhet.

Världen omkring oss präglas av konflikter. Ukraina, Syrien, Afghanistan, Irak, Egypten och Georgien, listan kan göras lång. Utvecklingen i Ryssland, bara en timmes flyg från Arlanda, är oroande. Det skrivs mer och mer om att skillnaden mellan Europa idag och Europa år 1914, vid utbrottet av första världskriget, inte är särskilt stor.

Även om det finns betydande skillnader mellan Sverigedemokraterna, Sannfinländarna, Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti, Front National, UKIP och så vidare, bildar de ett mönster av nationalistisk reaktion mot globalisering och internationalism.

Cirka sex miljoner judar dog i nazisternas förintelseläger. Även romer och polacker utsattes för folkmord av rasistiska skäl. Dessutom förföljde, fängslade och dödade Nazityskland miljontals andra, bland annat homosexuella och människor med funktionsnedsättning. I kommunismens namn har tiotals miljoner människor i världen, många av dem i våra grannländer, mördats, svultit ihjäl eller blivit förtryckta. De sista kommunistiska ockupationstrupperna lämnade Estland, Lettland, Litauen, Polen och östra Tyskland så sent som år 1994.

Uppsalas ordentliga firande av våra 200 år av fred borde följas av fler. Fred är något bräckligt och får inte tas för givet. Inte minst visar 1900-talets båda världskrig hur snabbt en konflikt kan blossa upp och hur svårt det kan vara att se det hot som nalkas.

Med hopp om att ge Oscar Wilde fel i att ”Det enda vi lär av historien är att den upprepar sig.” får vi aldrig glömma vår historia.

Marta Obminska (M), riksdagsledamot för Uppsala län