Snart håller Liberalerna landsmöte, och då vill jag prata om döden. Vill du begravas med dina organ och vävnader när du dör? Jag vill hellre donera mina och jag är inte ensam om det. Mer än åtta av tio svenskar vill donera – samtidigt är bara femton procent anmälda till donationsregistret. För få av oss tar steget att anmäla vår vilja, och det gör att transplantationerna är alldeles för få.
Nästan varje vecka dör en person i väntan på organ i vårt land.
”Vi tänker för lite på döden, och följden är att människor dör.” Så skrev ledarskribent Joakim Broman i Barometern 1/11 och jag tror att han har rätt. Mycket vore vunnet om vi pratade mer om döden, för det är ett skört system vi byggt upp, där vår obetänksamhet eller rädsla straffar andra, och där våra anhöriga ställs inför stora frågor vid tyngsta möjliga tillfälle. I dag kan möjligheten att rädda för alltid gå förlorad om jag inte aktivt tagit mig för att registrera ett JA i ett register. Vi vet att de som vill donera är miljoner fler än de som tagit sig för att ta detta avgörande steg. Därför hoppas jag på flera lagändringar som räddar liv.
Hur vi än ställer oss till vad som får hända våra organ efter vår död har varje vuxen, beslutskapabel människa ett fritt val att göra och ett ansvar att göra sin vilja känd.
Jag vill att lagar och regelverk tydligare ska utgå från den förkrossande majoritet människor som vill donera, samtidigt som vi ovillkorligen respekterar den som sagt nej.
Ett opt-out-register skulle göra att fler av alla oss som vill donera skulle få vår vilja att hjälpa respekterad. Våra anhöriga bör dessutom inte längre ha veto, utan bara ges möjlighet att vidareförmedla vår vilja – beslutanderätten över våra kroppar ska vara vår egen och ingen annans.
Jag vill ändra lagen på ytterligare ett område, och det förvånar mig att den frågan knappt någonsin debatteras.
Jag vill att det blir tillåtet att ge mig intensivvård enbart för att rädda mina organ, om jag själv ska dö.
Min förhoppning är att Liberalernas landsmöte om någon vecka fattar beslut om att vi ska arbeta för en sådan lagändring. Det skulle rädda många liv om vi människor fick välja att låta sjukvårdspersonal under ett par dygn hålla respiratorn i gång, ge oss läkemedel och vårda våra kroppar för okända andras skull, när hoppet är ute för vår egen del – de människor som desperat behöver våra organ kan ju finnas någon helt annanstans i landet, och för dem kan dessa dygn innebära skillnaden mellan liv och död.
De lagändringar jag föreslår är betydelsefulla och kräver stärkt kunskap på många håll.
Vi vuxna invånare måste alla veta och förstå vad vi tar ställning till, och redan som skolelever behöver människor få tid för samtal om detta. Kunskapen behöver också stärkas i sjukvården, om vård av donatorer och mottagare och inte minst om hur anhöriga kan stöttas. Detta kräver att vi etablerar fler regionala donationscentra runtom i landet, som kan ansvara för kvalitets- och utvecklingsarbete och ge stöd och utbildning till yrkesgrupper i sjukvården.
Inte minst behövs fler intensivvårdsplatser om liv ska kunna räddas, med ständig kompetensutveckling och riktigt god arbetsgivarpolitik för att behålla de allra kunnigaste.
Människans dödlighet är hundraprocentig, men den dag jag dör kan jag kanske hjälpa åtta andra personer att leva vidare. Den kropp jag inte längre behöver kan ge andra deras liv tillbaka. Varje steg framåt är värdefullt, som låter fler svårt sjuka människor överleva.