Tro och religion är en privatsak. Så har vi lärt oss tycka i Sverige. Det gör att vi ofta saknar förståelse och blir tagna på sängen när religion blir synlig i offentligheten.

Vår övertygelse är att tro och religion har en omistlig plats i samhället. Tro är mer än enskilda individers uppfattningar, mer än traditioner. Tron är för många människor oskiljbar från livsstil, livsval och värderingar.

Samtidigt går det förstås inte att acceptera alla uttryck för tro, vare sig de benämns som kristna eller relaterar till andra trosåskådningar. Tro kan vara ett kraftfullt sätt att ta makt över människor. Men att avfärda allt eller marginalisera en viktig del av samhällslivet är inte rätt väg att gå.

 

För att förstå vår omvärld och vår samtid och för att gemensamt hitta svar på frågor om hur vi bäst ska leva tillsammans behöver människors religiösa upplevelser och identiteter tas på allvar. Här finns teologi, som är en forskningsdisciplin som uttolkar och granskar de religiösa traditionerna och bidrar till deras utveckling.

 

Vi ser många exempel på religionen som en god kraft i Uppsala. När kyrkan är en plats att vara på vid en kris – med alla känslor och livsfrågor, som när Gottsundaskolan brann för ett år sedan, den 8 oktober 2018.

Eller när Stadsmissionen i samarbete med andra aktörer i samhället ger utrymme där uppgivenhet lätt skulle vara ett alternativ både för samhälle och utsatta människor. 

Men det kan också väcka misstänksamhet och motstånd när religiösa samfund och företrädare tar plats så att det syns. Därför behöver vi skapa sammanhang där företrädare för sekulära och religiösa världsbilder kan mötas i dialog och ömsesidig respekt. 

 

Den här veckan har vi lyft dessa frågor på forskarkonferensen Teologi i tiden – tro, samhälle, engagemang, som hölls i Gottsunda kyrka. En bredd av forskare från Sverige och internationellt har deltagit. Frågorna behandlas också i en ny antologi från Svenska kyrkans forskningsenhet med titeln Samhällsteologi.

 

Begreppet samhällsteologi bygger på förståelsen att tro och samhällsliv är intimt sammanvävda, både historiskt och i nutid, och på att religiösa traditioner har viktiga bidrag att lämna till diskussionen om vilket samhälle vi vill ha.

En förebild är Emilia Fogelklou, en drivande kraft i Fogelstadgruppen, som i början av 1900-talet arbetade för att utbilda och rusta kvinnor till ansvarstagande medborgare. Fogelklou ägnade sig inte enbart åt tänkande utan också åt olika samhällsinvolverade insatser: kvinnors arbete både i hemmet och i anställning, utbildningsfrågor, flyktingmottagande och familjemottagningar. Hennes tro tillsammans med hennes teologiska skolning var drivkrafter för hennes engagemang.

Dessa samhällsinsatser fick mångas stöd men mötte också motstånd. Ett motstånd som hade sin grund i det nya och okända i möten mellan människor. Fogelklous erfarenhet var att denna rädsla inte kan viftas bort eller fördömas utan måste mötas med förståelse, med lyssnande och empati.

Hon beskrev detta som ett konkret och krävande arbete i samhället, ett ständigt pågående samtal mellan människor och mellan institutioner och organisationer.

Det lyssnande hon betonade handlade om att våga mötas, att ställa frågor och tillsammans hitta svar som man var för sig aldrig kunnat komma fram till. Att på detta sätt arbeta sig igenom rädslor, menade Fogelklou, är helt centralt för att bygga ett hållbart samhälle.

 

Det arbete Fogelklou brann för är något som kyrkor och trossamfund dagligen ägnar sig åt, men ofta utanför offentlighetens ljus, trots att det bedrivs helt öppet.

 

I körer, som plats för möten över åldersgränser, yrkesgränser och andra gränser med musik som förenar, på språkcaféet i Gottsunda kyrkas öppna mötesplats Vardagsrummet, vid kyrkkaffet som i mångkulturella församlingar numer verkligen är en plats där människor från olika sammanhang möts.

Men när det är tyst i det vi kallar offentligheten om dessa frågor, när religionen förväntas ”hålla sig på sin kant” skapas ett utrymme för bilder som föder och göder misstänksamhet. Den uppfattningen krymper också synen på vad som är ett samhälle. Det vi i dag behöver är det motsatta: att lyfta fram mångfasetterade bilder av troende människor och verksamheter. 

Vardagliga liv som rymmer medmänsklighet, förundran inför det skapade, vikten av ansvar och omsorg, sång och bön mitt i det liv som levs på arbetsplatser, skolor, i mataffären och i fritidsengagemang. Det är invävt i det samhälle som vi lever i tillsammans.