Mikael Oscarsson och andra kända abortmotsåndare inom kristdemokraterna lider ett svidande nederlag på det egna rikstinget. När frågan ställs på sin spets handlar det om att sänka abortgränsen från 18 till 12 veckor. Partiledaren Göran Hägglund tar fajten och vinner den. Följden blir att den nuvarande abortgränsen kvarstår. Hägglund kostar på sig att efterlysa "ett uns av självkritik" hos den falang som öppet motarbetar den officiella partilinjen. När nu abortmotståndarna slickar sina sår, låter Oscarsson med flera (UNT 9/7) påskina att det snarare handlade om förebyggande åtgärder mot abort. Det finns knappast någon som motsätter sig dessa insatser.

Vem vill frivilligt gå igenom en abort? Kärnfrågan handlar fortfarande om 12-veckorsgränsen, oavsett hur
abortmotståndarna slirar i resonemanget och taktiskt byter fokus, nu när det totala nederlaget är ett faktum. Det är helt enkelt så, att det saknas folkligt stöd för att abortlagstiftningen ska ändras, inte ens inom kristdemokraterna finns en sådan majori­tet.

I svepande ordalag förfasar sig abortmotståndarna utan att granska fakta i frågan. Sanningen är att nästan 73 procent av alla aborter i Sverige utförs före utgången av den nionde graviditetsveckan, alltså långt före den förhatliga 18-veckorsgränsen. (I Jönköping är det till och med 82 procent.) Den omständigheten nämns sällan av abortmotståndarna.

Visst är det sant att aborterna har ökat. Ökningen är två (!) procent mellan åren 2005 och 2006. En tänkbar anledning kan vara den ökade invandringen med stora familjer där man kanske till sist väljer abort, men ingen forskare vet med säkerhet vad uppgången beror på. Det är i alla fall det svar som Socialstyrelsen ger på direkt fråga.

Det är alltså synnerligen svårt för abortmotståndarna att förebygga en problematik som man i nuläget inte ens vet orsaken till. Förebygg gärna, men ta först reda på orsakerna. Problemet löses hur som helst inte med inskränkt lagstiftning; andra åtgärder kan visa sig betydligt mer effektiva i längden.
Enligt Socialstyrelsens statistik är det inte heller sant att tonårsaborterna skulle vara ett växande problem. Flest tonårsaborter gjordes på mitten av 1970-talet när den moderna abortlagstiftningen började gälla; numera däremot dominerar åldersgruppen 20-24 år. Det kan också ha betydelse för vilka åtgärder som bör vidtas. Kanske är det till exempel bättre att sätta in stödet på universitetet än på högstadiet?

Det finns också positiva trender som det sällan talas om: exempelvis har aborterna bland kvinnor över 40 år minskat med nära tio procent (2006). Hur som helst vore det bra för debatten om abortmotståndarna grundade sina ståndpunkter på den officiella svenska statistisk som finns tillgänglig.

Det står abortmotståndarna fritt att skapa opinion för sina åsikter, men då bör det ske i ett nytt parti. Oscarsson med flera vet att ett sådant initiativ skulle samla i runda slängar 10 000-15 000 röster, vilket naturligtvis inte räcker för att skapa något reellt inflytande. Av taktiska skäl stannar de hellre kvar vid de politiska köttgrytorna för ett envetet, för att inte säga nedbrytande, gerillakrig mot det egna partiet.

I konsekvensens och trovärdighetens namn bör dessa personer se över sitt engagemang i ett parti vars åsikter de uppenbarligen inte delar.

Göran Hägglund vann en förkrossande intern seger, men han bör inte känna sig alltför säker i sadeln. Det är inte troligt att abortmotståndarna ger upp motståndet så lätt. Med stöd av trosrörelsen och de ekonomiska resurser som finns där, så lär motståndet fortsätta som det alltid gjort; artiklar, insändare och flitigt motionsskrivande.

Intrigerna mal på och hotar att splittra och marginalisera ett parti som redan balanserar på fyra-procent-gränsen. Det är olyckligt att kristdemokraterna, som redan är den svagaste länken i Alliansen, årtionde efter årtionde fortsätter att slå mynt av en fråga som det egentligen inte går att göra politik av; nämligen rätten till abort.

Catharina Drougge
frilansjournalist
UNT 16/7 2007