År 2004 infördes en ny lag för Räddningstjänsten i Sverige, Lagen om skydd mot olyckor. Den reglerar Räddningstjänstens uppgifter och tanken är att alla invånare har ett likvärdigt skydd mot olyckor och bränder.

Den största förändringen i den nya lagen var att kommunerna fick ett större ansvar. Kommunerna känner de lokala förhållandena och kan bättre anpassa verksamheten efter de behov som finns.

Har det då blivit såsom det var tänkt?

Det korta svaret är: nej.

Förändringen har i huvudsak lett till ett stort antal nedläggningar, sammanslagningar och besparingar enligt ”osthyvels-principen” på Räddningstjänsterna runt om i landet. Fokus har inte varit anpassning efter behov, utan på möjligheten att spara pengar.

Någon samlad bild över läget och vilka konsekvenser dessa neddragningar har fått har inte gjorts. Oron och missnöjet har varit omfattande på alla de orter där brandförsvaret fått sämre resurser eller lagts ned. Från Haparanda i norr till Osby i söder, från Östhammar i öster till Mark i väster, har protester hörts när neddragningar i Räddningstjänsten beslutats.

Problemet är att dessa besparingar sker utan att vi omedelbart märker konsekvenserna.

Så länge inget händer, så länge det inte brinner, sätts inte den nya organisationen riktigt på prov. Ingen vet hur hårt besparingen slår förrän det är för sent.

Som försäkringsbolag ser vi dock baksidan av kommunernas insparade mynt. Bara i somras brann tre bostadshus ner till grunden. Tre hus som vid en snabbare insats hade kunnat räddas. Ett av husen låg i Stockholms skärgård, endast 500 meter från land.

Men Räddningstjänsten hade inte möjlighet att ta sig ut med båt utan fick vänta på ordinarie bilfärja.

Tre hus bara hos oss innebär många fler hus totalt. Det blir många familjer som mist sina hem i bränder. Hem som kanske hade kunnat räddas om resurserna varit bättre.

Skogsbranden utanför Sala, som granskades i TV4 Kalla Fakta tidigare i höst, visade också på oroväckande brister hos Räddningstjänsten. Framför allt saknade många deltidsbrandmän grundläggande utbildning, något som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, nyligen slagit larm om. En nedbrunnen bostad är en katastrof för den som drabbas.

Men det är också en fråga om en grundläggande trygghet och tilltro till samhällets funktioner för alla medborgare. Vad innebär en väl fungerande räddningstjänst i hela landet, såsom lagen kräver?

Vi förväntar oss att Räddningstjänsten är snabbt på plats om olyckan skulle vara framme. I dag tar det i snitt fem–sex minuter för brandkåren att komma om det brinner i våra större städer. I glesbygden däremot kan man få vänta närmare en timme innan man får hjälp. Det är självklart inte rimligt att Räddningstjänsten är precis lika snabb över hela Sverige, men den nedrustning av brandsförsvaret vi har sett skapar oro.

Resultatet efter tio år med den nya lagen är oroväckande. Ett väl fungerande brandförsvar borde vara en självklarhet.

I dag ser vi att detta beror på var man bor i landet. Möjligheten att spara några kommunala kronor går ofta före invånarnas säkerhet. Och så länge det inte brinner gör det ju inget…

Erik Kring, skadechef försäkringsbolaget If