Förslaget om attintroducera en ny organisationsform för universitet och högskolor – högskolestiftelser – har engagerat universitetsvärlden under hösten. När nu de flesta lärosäten avgett sina yttranden kan man konstatera att förslaget inte fallit i särskilt god jord.

Regeringen har nyligen aviserat att vissa frågor behöver belysas ytterligare i förslaget och senarelägger därför beslutet med upp till ett år. Som företrädare för Stockholm-Uppsalaregionens fem mest forskningstunga lärosäten efterlyser vi ett rejält omtag, där flera alternativ ställs mot varandra.

Även om vi ser bättre alternativ till, respektive helt avvisar, förslaget om högskolestiftelser är det viktigt att autonomifrågan drivs vidare. Våra lärosäten har i olika sammanhang fört fram behovet av ökad autonomi och pekat på hinder som följer av dagens reglering. Flera av oss ställde oss för några år sedan i huvudsak positiva till betänkandet Självständiga lärosätens (SOU 2008:104) förslag att införa en ny offentligrättslig organisationsform för universitet och högskolor. Problemen med dagens myndighetsform måste tas på allvar om Sveriges bästa forsknings- och utbildningsmiljöer ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen.

Artikelbild

| Eva Åkesson, rektör vid Uppsala universitet, och Lisa Sennerby Fosse, rektor vid SLU, skriver tillsammans med tre rektorskolleger i Stockholm.

Av rapporten University Autonomy in Europe II: the Scorecard” framgår att svenska universitet har låg autonomi i en europeisk jämförelse. Det är av principiella skäl önskvärt med en “armlängds lucka” mellan statsmakten och det fria kunskapssökandet. Om man nu menar allvar med att lärosätena ska erbjudas ökad reell autonomi måste staten våga lita på att lärosätena kan styra sig själva och ta de bästa besluten för att uppnå högsta kvalitet i forskning och utbildning.

I en situation där forskningsfinansieringen i allt större utsträckning består av andra medel än statliga anslag behöver lärosätena kunna ta emot donationer, förvalta och äga kapital för att kunna göra självständiga, långsiktiga forsknings- och utbildningssatsningar. Vi måste kunna ingå i olika internationella samarbeten utan omfattande krångel och tidsödande processer. Det kan handla om att gå in som delägare i ett bolag eller vara medlem i ett konsortium. Med dagens begränsande regelverk blir vi en onödigt svag part i internationella förhandlingar. Medan andra parter börjar agera inom konsortiet får svenska lärosäten avvakta tillstånd att delta. Och när det uppstår behov av investeringar finns endast myndighetens anslagsmedel att tillgå, vilket ofta är alltför begränsat.

Att, som regeringen nu meddelat, utreda vissa sakfrågor ytterligare är bra, men det är inte tillräckligt att endast arbeta vidare på det hårt kritiserade förslaget om högskolestiftelser.

Inför den process som nu bör följa ställer vi tre krav:

• Att flera väl genomlysta alternativ ställs mot varandra och konsekvensanalyseras

• Att landets lärosäten aktivt deltar i processen

• Att det slutliga förslaget får en bred politisk förankring.

Det vore olyckligt att fastna i högskolestiftelser som enda väg framåt. Det finns åtminstone tre andra alternativ som bör övervägas: en mindre reform med ökad frihet inom nuvarande myndighetsform, en ny offentligrättslig associationsform såsom föreslogs i “självständiga lärosäten”, samt en “äkta” stiftelse inom ramen för nuvarande stiftelselagstiftning.

Vi efterlyser en process där lärosätena involveras. Det är viktigt av två skäl. För det första: genom dialog blir förutsättningarna bättre för att verkligen komma fram till en ny modell som stärker Sverige som forsknings- och utbildningsnation. För det andra: genom att involvera lärosätena stimulerar vi parallellt en nödvändig och viktig diskussion om lärosätenas inre styrning. Hur kan vi samtidigt vitalisera de kollegiala styrformerna och skapa förutsättningar för stärkt akademiskt ledarskap? Vilken organisationsform som än blir aktuell måste den akademiska friheten garanteras. Det ska vara forskningens och utbildningens förutsättningar som styr utvecklingen. Forskning och högre utbildning är av så avgörande betydelse för Sveriges framtid att genomgripande förändringar inte får genomföras utan noggrann utredning och analys av konsekvenserna.

Lika viktigt för en lyckad reform är att den är långsiktig. Därför är det centralt att förslaget får en bred politisk förankring. Forskningens och utbildningens kvalitet har av flertalet politiska partier framhållits som en avgörande fråga för Sveriges framtid. Den ger samhället den välutbildade arbetskraft som behövs i en föränderlig värld och den genererar den nya kunskap och de innovationer som bildar bas för morgondagens beslut och företag.

Vi är beredda att ta vårt ansvar för att skapa de bästa förutsättningarna för Sveriges framtid, och vi utgår ifrån att även våra politiska företrädare – över blockgränsen – är beredda att ta sitt.

Peter Gudmundson rektor Kungliga Tekniska högskolan

Anders Hamsten rektor Karolinska Institutet

Lisa Sennerby Forsse rektor Sveriges Lantbruksuniversitet

Astrid Söderbergh Widding rektor Stockholms universitet

Eva Åkesson rektor Uppsala universitet

UNT 15/11 2013