Den svenska rättsstaten är välutvecklad. Brottmålsprocessen ger en åtalad en rättssäker prövning. Det finns dock allvarliga systemfel som måste rättas till.

En erfaren kriminalare Jan Olsson utgick från bristerna i förundersökningarna i Quick- och da Costafallen när han skrev deckaren ”En mördare blir till”. Den boken bör en kommission läsa. Den blottlägger de allvarliga fel som begåtts under dessa förundersökningar även om boken handlar om ett fiktivt fall.

Ett fel är att förundersökningen ofta tidigt inriktar sig på en misstänkt. Så var det i Quick- och da Costafallen. Det kan medföra att bevis som talar för en misstänkt inte beaktas. Exempelvis fanns i da Costafallet fyra vittnen, som sade att da Costa levde efter den tid då läkarna enligt gärningsbeskrivningen styckat hennes kropp. Hade vittnena hörts hade läkarna aldrig fällts om de alls hade åtalats.

Poliser ”läcker” ofta till massmedierna. I sensationella fall som Quick- och da Costafallen blir det stort uppslaget, vilket påverkar vittnen. Kravet på tystnadsplikt under förundersökningen måste skärpas.

Fällande dom förutsätter att den åtalade utom rimligt tvivel begått brottet. Men om bevisningen endast är vittnesutsagor är risken stor att den åtalade blir felaktigt dömd.

Jurister i brottmålsprocessen har bristande kunskap i vittnespsykologi. Det sägs ofta i domar att vittnet sakligt berättat om händelsen och den framstår som självupplevd. Vittnet sägs vara trovärdigt. Men utsagan kan sakna tillförlitlighet. Vittnet kan exempelvis ha påverkats av tidningarnas redogörelser. Så var det i da Costafallet.

Jurister i brottmålsprocessen måste utbildas i vittnespsykologi. Domstolen måste anlita vittnespsykologer i mål om allvarliga brott, där endast vittnesbevisning åberopas. Kanske skall domstol adjungera en vittnespsykolog i sådana mål. Hade utsagorna analyserats av en vittnespsykolog i da Costafallet hade läkarna aldrig fällts.

Läkarna friades från mord men i domskälen sades att läkarna hade styckat kroppen. Brottet griftefrid var dock preskriberat. Domen kunde inte överklagas på grund av att de inte fällts. För läkarna ledde det till en livskatastrof. Man måste ha rätt att få ett så allvarligt uttalande i domskälen omprövat.

I läkarnas senaste resningsansökan åberopades sakkunnigutlåtanden av vittnespsykologer vad gäller de sex vittnesutsagor på vilka domstolen byggde sin dom. Vittnespsykologerna konstaterade att vittnesutsagorna inte var tillförlitliga. Domen grundades också på rättsläkaren Jovan Rajs uppfattning att styckningen utförts av läkare. Rajs uppfattning tillbakavisades av flera av Nordens främsta rättsläkare såsom ovetenskaplig.

Till detta kom två nya omständigheter. Fingeravtryck och DNA, som kunde knytas till brottet, var inte läkarnas. När Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) avslår denna resningsansökan sägs att ”huvuddelen av de omständigheter och bevis som åberopas har varit föremål för prövning av både kammarrätt och HFD”. Det är fel. Inget av de sakkunnigbevis och ingen av de omständigheter som åberopades hade varit föremål för domstolarnas prövning.

Men om det vore så måste för ett rättssäkert avgörande i ett resningsmål samtliga omständigheter och bevis som åberopats i den ordinarie processen och i tidigare resningsansökningar förutsättningslöst prövas. När Billy Butt sökte resning för tionde gången sade ett justitieråd att han skulle ha beviljat resning om han utgår från vad som åberopats i alla tio resningsansökningar. Han ansåg sig dock bunden av Högsta domstolens (HD) nio tidigare avgöranden och det som var nytt i det tionde fallet var ensamt inte grund för resning. HFD och justitierådets synsätt är formalistiskt och omänskligt.

Det är fel att domstolar, som har dömt i ordinarie brottmålsprocess eller prövat tidigare resningsansökning, prövar resningsansökningar.

I Norge införde man efter debatter liknande dem vi nu har i Sverige den så kallade Gjenopptakelsekommisjonen, som prövar resningsansökningar. Det har inte blivit markant fler resningar men resning har beviljats i fall där domstol tidigare avslagit resning.

För fällande dom krävs att det är utom allt rimligt tvivel att den åtalade begått brottet. Det är rättssäkerhet. För att en dömd skall få resning krävs synnerliga skäl. Många gånger avslås en resningsansökan trots att det inte längre är utom allt rimligt tvivel att den åtalade begått brottet. Det är inte rättssäkerhet. Här krävs en lagändring.

Resningsprocessen måste reformeras. Granskar en kommission endast Quickfallet kommer inte dessa brister i rättsstaten att granskas, ty Quick fick ju resning.

Läkarna stämde staten i ett skadeståndsmål. Tingsrätten fann att det begåtts 27 (!) allvarliga fel i processerna mot läkarna och att det inte var uteslutet att en korrekt hantering lett till annan utgång, det vill säga att läkarna aldrig åtalats/dömts. Denna dom är ett bra material för en kommission som skall analysera bristerna i den svenska rättsstaten och då särskilt brister vad gäller rätten till resning.

Den som förutsättningslöst går igenom bevisningen i da Costafallet kommer fram till att det helt saknas bevisning för läkarnas skuld. Det kom även domarna i HFD fram till men de vill skydda domstolarna mot den förödande kritik som en resning skulle medföra. HFD:s behandling av de två läkarna är omänsklig.

Det finns likheter i Quick- och da Costafallen men det finns också skillnader. En undersökningskommission måste granska även da Costafallet.

Anders Frigell

Advokat

UNT 1/9 2013