Den liberala moderna medborgarskapstanken växte fram under upplysningstiden. Människor var inte kungamaktens undersåtar utan myndiga medborgare.
Den franska revolutionen präglade synen på medborgarskap kopplat till var man bodde och verkade och till vilka rättigheter man hade i den stat man var medborgare – en liberal, republikansk syn på medborgarskap.
Denna syn på medborgarskapet var viktig i olika minoriteters kamp för likaberättigande – inte minst för den judiska emancipationen i Väst- och Centraleuropa. Frågan var inte längre om man var fransman eller jude, utan om man var medborgare i Frankrike. Det handlade inte om vem man var utan om var man levde. Det var ett inkluderande begrepp, som inte stänger ute.
I fotspåren av Napoleonkrigens härjningar växte den brutala nationalismen fram över stora delar av Europa. Nationen definierades i etniska, språkliga och kulturella termer.
Det nationella medborgarskapet var ett exkluderande begrepp. Det delade upp människor i ”vi” och ”de”. Det stänger ute.
Dessa två medborgarskapsbegrepp har ibland betecknats som franskt respektive tyskt. Det franska inkluderande begreppet med rötter i den franska revolutionens syn på alla människor som jämlika. Det tyska exkluderande begreppet som gör att en Volgatysk i Sibirien sedan flera generationer är mer välkommen som medborgare i Tyskland än en kurd från Turkiet, som levt där sedan lång tid.
Det nationella medborgarskapet bygger ofta på, att den enskilde ska bevisa sin tillhörighet till nationen, att man är tillräckligt mycket ”tysk”.
Inte oväntat heter det ”tysk” medborgare men UK Citizen eller US Citizen. I de senare fallen är man medborgare i ett land, där man lever och verkar. I det förra tillhör man nationen.
När Sverige i slutet av 90-talet i allmän principlöshet införde rätt till dubbelt medborgarskap, böjde man sig för den sentimentala, nationella synen på medborgarskap. Då har man givit upp den liberala, republikanska synen på att ditt medborgarskap avgör vilka rättigheter du har där du lever och inte vilken nation du anser att ditt hjärta hör hemma i.
Varför ”svenskt medborgarskap” och inte ”medborgarskap i Sverige”? Jo, nationalismen fick ett bastant grepp också om den ”svenska” folksjälen från 1800-talet och framåt, då de storsvenska tankarna växte sig starka i maktens boningar. Men, Sverige har alltid varit ett land av språklig och kulturell mångfald. Vi har fem inhemska historiska nationella minoritetsspråk erkända i vårt lands språklag från 2009.
Vad står då begreppet ”svensk” för egentligen? Det är kopplat till språket svenska. Ordet ”svensk” är inte ett adjektiv av ordet Sverige.
Det borde därför vara rätt naturligt i detta historiska perspektiv – precis som man gör i Storbritannien och USA – att se sig som medborgare i Sverige.
Begreppet ”svensk” medborgare får lätt tanken att rusa i väg. Hur definierar man tillhörigheten till det ”svenska”? Den som ska förvärva medborgarskap i vårt land ska plötsligt bevisa att man hör hemma här. Inte rent fysiskt, utan att man kvalar in i gemenskapen. Språkkrav som krav för medborgarskap är ett uttryck för detta grumliga synsätt.
Men, för att kunna integreras i Sverige är det väl viktigt att kunna svenska? Visst är det viktigt. Mycket viktigt! Men, vad har det med medborgarskap att göra?
Att kunna svenska är viktigt långt tidigare än det är aktuellt att förvärva medborgarskap i Sverige. De krafterna ska sättas in från första dagen i Sverige. Då handlar det om integrationspolitik.
Medborgarskap handlar inte om vart man hör, utan om vilka medborgerliga rättigheter man har där man lever och verkar.
Medborgarskap handlar i ett liberalt, republikanskt synsätt inte om identitet. Att definiera det i termer av svenskhet är i bästa fall välmenande men historielöst. Men, det kan också leda väldigt fel. Det finns det många tragiska exempel på i historien.
Lennart Rohdin, Gräddö
f d riksdagsledamot (FP)