Universitetet är en samhällsinstitution med ett demokratiskt uppdrag. Detta uppdrag består bland annat i att självständigt och fortlöpande kritisera allt vad det moderna samhället rymmer av antaganden om världsbild, handlingslinjer och yrkespraxis.

Universitet får inte vara köpta och den kunskap de skapar och förmedlar får inte tjäna något utomvetenskapligt intresse.

Detta framstår som särskilt viktigt i den situation där samhället nu befinner sig.

Professionalism är en hotad företeelse, som gravt har underminerats av de senaste decenniernas ekonomisering av offentlig sektor, och som nu ytterligare utmanas av en framvällande populism.

I denna historiskt unika situation behöver den kunskapsgrundade bedömningen, den som är en förutsättning för den fortlöpande kritiken, ett institutionellt skydd. Medborgarna kan inte förutsätta att universitetslärarna var och en för sig förmår försvara vetenskapliga grundvärden.

Det är alltså av central betydelse hur våra universitet inom sig är organiserade.

Regeringen har den 27 april tillsatt en ny utredning: ”Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten” (Dir. 2017:46) med uppdrag att genomföra en samlad översyn av universitetens och högskolornas styrning och anslagstilldelning.

Direktiven antyder att styrningen ska kunna vara ”lärosätesspecifik” och antyder att regeringen kan vilja styra universiteten i riktning mot specifika samhälleliga mål.

Utebliven styrning har inte varit ett problem som högskolesektorn brottats med. I princip alla reformer under de senaste tio åren har i stället syftat mot mer linjestyrning, även i de fall man på ett motsägelsefullt sätt har benämnt denna linjestyrning ”autonomi”. Som följd härav brottas högskolesektorn med de problem som uppstår när verksamheten inte till fullo styrs utifrån professionella bedömningar och meritokratiska principer.

Problemen illustreras av en rad händelser som skakat Högskolesverige under det senaste året. Ett exempel ges i den utredning som i början av september 2016 släpptes av Sten Heckscher med flera om Karolinska Institutets agerande i Macchiarini-fallet.

Linjestyrningen av KI innebar dels att den etablerade proceduren för kvalitetsgranskning övergavs, dels att de kollegor som frivilligt tog på sig granskningsrollen och slog larm motarbetades.

Exemplet illustrerar den större förändringsprocess som pågår vid svenska universitet och högskolor, där det kollegiala beslutsfattandet i större eller mindre grad sätts ur spel för att ersättas med ett administrativt beslutsfattande baserat på ekonomisk makt i stället för vetenskaplig bedömning och sakkunskap.

Det är uppenbart att den avreglering av universitetens organisation som gjordes 2010 har resulterat i ett otillräckligt rättsligt skydd för vetenskaplig prövning och saklig bedömning i lärosätenas ledning och verksamhet.

Mot denna bakgrund finns det – helt oavsett den långsiktiga utredningen av formerna för fördelning av resurser mellan lärosätena – skäl att skyndsamt återinföra lagliga bestämmelser om att beslut om examina, tjänstetillsättningar och medelsfördelning inom lärosätena måste beredas och beslutas av kollegialt sammansatta organ.

Ett allmänt tal om ansvarsfull och tillitsbaserad styrning räcker inte för att kunna upprätthålla den professionella infrastrukturen. Beslutsformerna behöver vara centralt reglerade.

Shirin Ahlbäck Öberg

docent, Uppsala universitet

Henrik Björck

professor, Göteborgs universitet

Sverker Gustavsson

professor, Uppsala universitet

Ylva Hasselberg

professor, Uppsala universitet

Mats Hyvönen

forskningssamordnare, Uppsala universitet

Nicklas Neuman

forskare, Uppsala universitet

Magnus Nilsson

professor, Malmö högskola

Sharon Rider

professor, Uppsala universitet

Inge-Bert Täljedal

professor, före detta rektor, Umeå universitet

Alexandra Waluszewski

professor, Uppsala universitet