I dag skiner solen i Uppsala. Alla väntar på våren. Men i bakgrunden finns ett dovt muller av oro och konflikter. Från det sönderskjutna Syrien lämnar Samar Yazbeks skildringar i boken ”Resa in i tomheten” ingen oberörd.

Sverige bryr sig om Syrien. Vi ger människor som kommer därifrån, ofta ensamkommande barn, ettåriga uppehållstillstånd, trots att kriget pågått länge och ingen lösning syns.

Många flyktingar som kommit hit tvingas återvända för att ta hand om anhöriga, som nu inte har rätt att komma. Det tycker Sverige är bra. Vi har blivit ett land där det viktiga med flyktingar är att hålla dem härifrån.

Artikelbild

| Brita Hännestrand, Folkkampanjen för asylrätt.

För några dagar sedan återvisades 202 flyktingar från ön Lesbos till Turkiet. Det krävdes en vakt per person för att tvångsförflyttningen skulle kunna ske i ordnade former. Oron hos flyktingarna var stor. Turkiet är inget säkert land. Vid gränsen till Syrien har flyende människor hindrats, beskjutits, dödats och skickats tillbaka. De flyktingar som utvisades från Lesbos var från Pakistan och Afghanistan. I dag finns en risk att Turkiet i skymundan, samtidigt som omvärlden är upptagen med Syrien, skickar flyktingar tillbaka till Pakistan och Afghanistan, där de har ett utvisningsavtal.

Sverige skulle varken kalla Pakistan eller Afghanistan för ett ”säkert land”. Men problemet löses för oss om Turkiet framställs som ett ”säkert land”. Med samma logik utförs id-kontrollerna av flyktingar på väg mot Sverige i Köpenhamn och inte i Malmö.

Genom denna manöver slipper vi bekymra oss om internationella förordningar som Genevekonventionen och artikel 14 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: ”Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse”. För, som migrationsministern förklarat, uppfyller vi våra plikter även om vi låter Danmark utföra dem.

Annars är det nu ganska tyst om ”säkra länder”, sedan man i en undersökning på Karolinska institutet funnit att många flyktingar är traumatiserade och omkring trettio procent har utsatts för tortyr. Flyktingarna kommer från länder med långvariga konflikter, såsom Syrien, Irak, Etiopien och Afghanistan. Det är konflikter där Västvärlden skrämmande ofta har eller har haft ett finger med i spelet. Även över Afrika och dess återkommande svältkatastrofer kastar kolonialismen en lång skugga.

Regeringen berömmer sig för att vi tagit emot flest flyktingar per capita i Europa, men menar att det nu får vara nog. Fast Sverige är glest befolkat med stora nästan folktomma landområden. Samtidigt har vi brist på människor i sjukvården och välfärden. Vi har en stabil och växande ekonomi. Det är faktorer som i stället borde tala för en fortsatt hög invandring.

Men vi är bekymrade över välfärden. I mitt huvud skymtar skuggorna från en tid som inte var så långt före och även efter min födelse, då de fattiga inte fick komma in i finrummet. Om de ändå tog sig in var de inte lika fina som vi och kunde inte räkna med finaste servisen när de bjöds på en kaffeslurk i köket innan vi lotsade ut dem genom köksingången. Eller hur ska vi annars uppfatta de propåer om sänkta löner och begränsad tillgång till välfärd som de makthavande smider ränker om över våra huvuden?

Det värsta är ändå att riva upp den lagliga grund på vilken en flykting tidigare kunnat söka och få asyl efter en noggrann prövning.

De förslag på förändringar som lagts fram har alla effekten att gradvis bryta ned och mala sönder asylrätten. Utan den har flyktingen ingen laglig säkerhet och rätt att vistas i landet mer än tillfälligt. Det gör att han förblir i limbo, där nutiden är osäker och framtiden omöjlig att förutse och planera. Det är ett extremt olämpligt tillstånd för läkning och återhämtning efter de påfrestningar han varit utsatt för. Det gör att han kan vara i ett betydligt sämre skick än när han kom, om han tvingas återvända efter ett par år.

Av den förödande kritik som riktades mot lagrådsremissen ”bidde en tumme”. Människor från Samar Yazbeks Syrien ska få en trettonde månad. Också det var en fint. Månaden behövs för att komma in i socialförsäkringssystemet, få de fyra sista siffrorna och betala skatt.

En liten lättnad i möjligheten för barn att få hit sina föräldrar liknade mer ett svekfullt löfte än ett fast beslut. Ändå gav det en besk eftersmak att regeringen inte ens kunde tåla den imaginära ökningen av flyktingantalet utan att försöka kompensera för den genom att räkna in anhöriginvandringen i flyktingkvoten.

Nej, Stefan Löfven, vi är inte nöjda. Vi vill ha tillbaka den humanitet som Sverige var så bra på. Vi vill att Sverige ska se flyktingar som människor som utsatts för förtryck, dödshot och tortyr i sina länder och klarat påfrestningarna under den långa och farliga resan hit.

Vi vill att de i Sverige ska få möjlighet att tillsammans med anhöriga fortsätta sina liv utan att utsättas för nya svårigheter, diskriminering och förolämpningar. Vi vill ha kvar den lagstadgade rätten för dem att söka asyl och permanenta uppehållstillstånd och vi vill att de förändringar som redan genomförts ska dras tillbaka. Vi vill också att id-kontrollerna upphör som förhindrar människor att komma hit för att alls kunna söka asyl.

Brita Hännestrand, Folkkampanjen för asylrätt