De flesta partier verkar inse behovet av kraftfulla åtgärder för att vi ska leva upp till målet om hållbart fiske och god ekologisk status senast år 2020. Under valrörelsen 2018 var det många partier som uppmärksammade fisket i Östersjön, inte minst torskens allvarliga situation. Det har fortsatt efter valet med debatt i regionala tidningar mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet.

Socialdemokraterna beslutade om totalt förbud för bottentrålning på sin kongress 2017. Andra partier stöder detta krav när det gäller Östersjön.

Redan 2013 ledde Eskil Erlandsson EU:s fiskeministrar till ett beslut om landningsskyldighet, det vill säga att fiskarna inte längre skulle tillåtas kasta tillbaka oönskad fångst.

Trålförbud i bland annat marina skyddade områden var ett sätt för Socialdemokraterna att börja leva upp till sitt kongressbeslut.

Nyligen rapporterade Sveriges Radio att trålförbudet överträtts vid kanske 100 tillfällen utan att Havs- och vattenmyndigheten anmält detta till polis eller åklagare.

HaV förklarar sig i ett långt pressmeddelande, men intrycket består att trålförbudet inte upprätthålls med den kraft som skulle behövas. Detta trots att regering sköt till extra medel för just övervakning i perioden 2016-2019.

Landningsskyldigheten skulle vara genomförd 2015, men inte mycket har hänt. Benägenheten att följa lagen är låg hos yrkesfiskarna och de som ska övervaka lagen verkar inte heller vara särskilt aktiva.

Flera rapporter visar hur miljoner döda torskar fortfarande slängs över bord i Östersjön.

När EU:s fiskeministrar fattade beslut om kommande års fiske i Östersjön beviljade man kvoter för östersjötorsken som var mycket högre än både de vetenskapliga råden och till och med vad yrkesfiskarna föreslagit. Detta efter förhandlingar som letts av svenska tjänstemän som verkar varit hel ovetande om de politiska strömningarna under valrörelsen.

Oviljan att anmäla överträdelser mot trålförbudet, att förhala införandet av landningsskyldigheten och att acceptera för höga kvoter för Östersjötorsken kan vara tre exempel på samma sak: Fiskepolitiken förvaltas av tjänstemän vars karriärer är beroende av det nuvarande fiskepolitiska systemet och som inte sällan står yrkesfiskarna alltför nära. Därför behövs tydligare politiska signaler om vi vill se förändringar.

De som inte önskar förändringar är starka, aktiva och välorganiserade. Menar politikerna allvar kan inte fiskepolitiken stanna vid deklarationer och kongressbeslut, det behövs tydliga direktiv och politisk uppföljning om vi ska ha den minsta chansen att uppnå målsättningarna för 2020.

Conrad Stralka, verksamhetschef BalticSea2020