Inkompetens utan lagstöd

LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) ger funktionshindrade rätt att leva som andra, att delta i samhällslivet som andra. I Uppsala är det allt fler som märker att den rätten förmenas dem. Det finns många tecken på att myndighetsutövning vid handläggning och beslut om LSS-insatser är långt ifrån rättssäker. Det blir allt svårare att få och få behålla LSS-insatser.

”Tidigare var vi snällare”. Så har handläggare hörts säga. Möjligen var det bättre förr. Kanske kunde och ville man följa LSS värdegrund. Den var levande praktik. Nu verkar den vara döda bokstäver.

Man hänvisar till lagen i början av dokumenten. Sedan glöms den bort. Det stora problemet är att handläggare och högre tjänstemän helt verkar bortse från vad LSS påbjuder. I stället har man ett arbetssätt, som är felaktigt enligt LSS men kanske passar för Socialtjänstlagens (SoL) hemtjänst.

LSS är en pluslag till SoL. Det betyder att stödet ska ge möjlighet att leva ett liv, inte bara ge en basal omvårdnad i hemmet. LSS-stöd ger helt andra förutsättningar att leva ett socialt liv med familj och umgänge, med arbete och fritid efter egna önskemål och förmåga. Den ambitionen har inte SoL.

Hur kommer politikerna att agera så att vi får en korrekt handläggning där LSS och SoL tydligt hålls isär?

Vid ett politikermöte 7 maj med funktionshinderrörelsen i Uppsala svarade några politiker på frågor om myndighetsutövningen enligt LSS. Riktlinjer för handläggningen kom upp. Alla politiker bedyrade med en mun att det inte fanns några sådana. Från funktionshinderrörelsens sida var det lika uppenbart att många sådana informella riktlinjer finns idag. En redogörelse för dessa utlovades och kommer till något av höstens nämndmöten med de nya politikerna.

Det är flera frustrerade anhöriga som hört av sig till mig. Jag har fått läsa vad handläggare och förvaltningsdomstolar skrivit. Det är dyster läsning.

Här vill jag bara ge några exempel på bristfällig myndighetsutövning.

En person, som tillhör personkrets 1 på grund av utvecklingsstörning och har haft kommunal personlig assistans enligt LSS i många år, förlorar den plötsligt utan att behoven ändras. Nu ska hen ha hemtjänst enligt SoL och ledsagarservice. Detta är helt i strid med den förvaltningsrättsliga principen att en person ska ha kvar sitt stöd om inte LSS eller den enskildes behov minskat. Detta är en mycket vanlig handläggningsrutin. Kommunen gör på likartat sätt för andra LSS-insatser, särskilt när det gäller ledsagarservice och kontaktperson.

Kammarrätten gav nyligen Förvaltningsrätten bakläxa när den godtog kommunens avslagsbeslut för kontaktperson enligt LSS. Kommunen hade – efter många års tidsbegränsade, gynnande beslut – plötsligt tagit ett avslagsbeslut trots att behoven ökat. Förvaltningsrätten gick på kommunens linje. Men Kammarrätten gav personen rätt.

Kommer politikerna att se till att handläggarna ändrar sitt arbetssätt så att det blir lagenligt?

En annan person bedöms tillhöra personkrets 2 på grund av omfattande kognitiva funktionsnedsättningar, har hemtjänst men försöker utan framgång få personlig assistans. Behoven anses kunna tillgodoses genom hemtjänst och ledsagarservice. Trots idoga försök från god man och andra att tala om att det inte funkar med hemtjänst skriver en handläggare ”Utifall att hemtjänsten inte kan fullgöra sitt uppdrag hänvisas NN till att byta utförare”. Detta är ett cyniskt uttalande. Problemet är hemtjänstens organisation i sig med många olika personal som går på schema, inte vem som är utförare. Omfattande kogitiva svårigheter kan göra det omöjligt att tillgodogöra sig hemtjänstens stöd, hur bra än personalen jobbar.

Hur tänker politikerna garantera handläggarnas kompetens? Att de har kunskap både om funktionsnedsättningars konsekvenser och vad LSS värdegrund bjuder?

”Du kan ju överklaga”. ”Så här gör vi”. Det får många höra. Det är obehagliga uttalanden. Förvaltningslagens hjälpande hand känns som en örfil! Det är inte bara fråga om mänskligt lidande, när man inte får sin rätt från början. En del personer får rätt först efter långdragna turer i Förvaltningsrätten eller ännu hög­re upp i rättssystemet. Så kan det inte få vara. Domstolarna ska inte komma och städa upp efter dålig myndighetsutövning.

Konsekvensen är en alltmer ökande misstro mot politiker och tjänstemän bland rättslösa rättighetsbärare och deras anhöriga. Vad tänker Uppsalas nya politiska majoritet göra för att vända skutan och göra rätt från början?

Kommunens felaktiga myndighetsutövning för också med sig stora kostnader för både kommun och domstolsväsende. Det borde uppröra alla skattebetalare att Uppsala kommun fortfarande är en av Skammens kommuner. Det skrev Expressen skrev om i början av seklet, om jag minns rätt. Verkställigheten fungerar fortfarande inte. Stora bötesbelopp utdöms på grund av icke verkställda beslut. Dessutom innebär rutinen att ge hemtjänst enligt SoL i stället för LSS-insatser att kommunen inte kan ta del av det kommunala LSS-utjämningssystemet. Vad säger politiker och kommunrevisorer om detta?

Barbro Lewin, funktionshinderforskare, anknuten till Centrum för Forskning om Funktionshinder, Uppsala universitet