Under åren har det kommit en rad officiella rapporter och utredningar om romernas situation i dagens Sverige, som alla innehåller olika förslag till åtgärder för att förbättra läget i framtiden. Ständigt återkommande teman är synliggörande av diskriminering, bättre integration på arbetsmarknaden och så vidare. Ibland finns det förslag som stegvis växer fram ur mera allmänna rekommendationer, deras chanser att förverkligas brukar avgöras av tidsandan och samhällsklimatet.

Ett sådant förslag är idén om en statlig finansierad lärostol i romska studier (från engelskans ”Romani studies”) vid något universitet eller någon högskola i Sverige. Från olika håll har man betonat behovet av en långsiktig satsning på forskning och undervisning om romskrelaterade ämnen. Redan 2002 föreslog Diskrimineringsombudsmannen regeringen att utreda om ett ”institut för romska studier” skulle kunna inrättas vid ett universitet i Sverige. Detta togs upp igen 2005 i ett betänkande från konstitutionsutskottet.

Idén om ett lektorat lanserades i Delegationen för romska frågors slutrapport Romers rätt – en strategi för romer i Sverige. Den dök upp igen i höstas, den här gången som förslag till en professur, i Forum för levande historias rapport Romers kulturella och språkliga rättigheter – vägar mot ett förverkligande.

Man kan fråga sig – behöver vi verkligen en professur i romska studier i Sverige? Som en av de aktiva förespråkarna vill jag förklara varför svaret borde vara ja.

Sedan år 2000 är romer en av Sveriges fem nationella minoriteter och romani chib har status som nationellt minoritetsspråk. Kurser i romsk kultur, historia eller språk ges vid Linköping, Södertörn och Uppsala och det skrivs på olika håll uppsatser samt enstaka doktorsavhandlingar med romsk tematik. Bland studenterna finns även de som själva tillhör den romska minoriteten.

Men det finns fortfarande väsentliga problem. Romska studier existerar i praktiken inte som ett vetenskapligt ämne i Sverige, vilket får konsekvenser. Ett av de största är bristande personalkontinuitet inom både forskningen och undervisningen.

En stabil, statligt finansierad lärartjänst skulle höja profilen för ämnet avsevärt. En lektor eller professor skulle kunna ägna sig åt förbättring och utveckling av kurser, handleda studenter och doktorander samt vara en nyckelperson i en framtida forskningsmiljö. Ribban för vem som anses vara sakkunnig för att bedöma forskningsansökningar skulle äntligen höjas. Allt detta skulle stimulera och främja romska studier, både inom landet och internationellt.

En annan viktig fråga är hur romerna ska inkluderas i dessa processer. Tidigare svensk forskning har oftast objektifierat romerna. I betänkandet från konstitutionsutskottet understryks det att romerna, liksom alla andra nationella minoriteter, ”har rätt till sin egen svenska historia”, och det förutsätts att framtida forskning om romernas historia och kultur ”sker i någon form av samarbete med romer”.

Med en professur skapar man flera möjligheter till långsiktigt samarbete med romska aktörer under kunskapsproduktionen än vad Vetenskapsrådets stelbenta regler tillåter. Därmed blir det även lättare att synliggöra romernas bidrag till svensk kultur och integrera det i den gemensamma berättelsen om Sverige – i dag lyser alla de nationella minoriteterna med sin frånvaro i svenska skolböcker och museer.

Att romska studier institutionaliseras inom högre utbildning skulle också uppmuntra fler romer att söka sig dit, ty de skulle känna sig mera som subjekt i relation till vetenskap, i stället för bara objekt. Liknande har redan hänt i samband med utvecklingen av samiska studier.

År 2012 är det exakt 500 år sedan romer omnämns för första gången i svenska källor. Det vore ett passande tillfälle för den svenska staten att göra något positivt och bestående efter alla rapporter och utredningar. En professur i romska studier skulle inte bara vara unik i Norden, det skulle signalera till den romska minoriteten att de verkligen utgör en viktig tråd i den väv som det mångkulturella Sverige är.

Matthew Kott

 

fil dr, forskare Uppsala Centrum för Rysslandsstudier

 

UNT 28/2 2012