Erik Weimans artikel i UNT 8 februari om samförstånd i politiken är i ton sympatisk. Viktigt är också Weimans påminnelse att väljarna är politikens uppdragsgivare. Även att han uppmanar politiker att vara självkritiska. Vem kan vara emot att sakpolitik är bättre än personangrepp, positionspolitik och medvetna missförstånd?

Men allt detta är inte oproblematiskt, om politikens främsta uppgift sägs vara att utöva ledarskap.

Att fokusera på samtalsklimat medför etiska problem när politiken inte tycks vilja lyssna till medborgarna. När de valda efter valet tycker att "ledarskapet" är det mest viktiga, att saker och ting blir gjorda, att det är bråttom, och ytterst – hemska tanke – att ändamålet helgar medlen. Varpå man rundar obekväma paragrafer i regelverket, förbiser kravet på diarieföring, och allmänt försvårar insyn.

”Samförstånd” används för att tysta.

Modern demokratisk teori (John Stuart Mill etcetera) har sedan hundrafemtio år betonat att majoritetsstyre inte är mycket värd om inte tolerans och minoritetsrättigheter är en del av det demokratiska projektet. Efterföljare (Robert Dahl med flera) betonar sedan minst femtio år vikten, inte av ledarskap, utan av medborgardialog och procedurdemokrati. Det är ett förväntningsbegrepp, enkelt uttryckt, för att de som bildar majoritet efter allmänna val följer lagens spelregler så att den offentliga makten uppfattas som legitim. Och tolereras av meningsmotståndare även när beslut går emot.

Sverige har ett omfattande regelverk för offentliga myndigheter och kommuner. Sedan 1970-talet betonas att i det öppna samhället ska värdet av och kravet på insyn samsas med dialog och delaktighet. Det är med dessa värden man skapar den tillit som underlättar modernisering och anpassning till nya tider.

Nu blir Weimans artikel mera problematisk. Weiman har under väldigt många år varit en representant i Knivsta för en moderat politik som alltid har prioriterat ’"effektivitet" framför dialog; att valda politiker bestämmer; att medborgardialog blir tämligen onödig intill nästa valdag, och att en teknokratisk agenda är vägen till framtidens lågskatteparadis.

Särskilt oroande blir det när man nu granskar tillståndet i Knivsta. En moderatstyrd kommunekonomi i armkrok med S sedan föregående mandatperiod, körd i botten efter misslyckad samhällsplanering och kompetensflykt i förvaltningen. Efter en livlig valrörelse förlorar M tre mandat av åtta, och S ett mandat av sex. Besked till allmänheten några veckor efter septembervalet: samma kommunstyre återuppstår, och omfattar förutom M+C+S även V+MP.

Resultat 1: Makten under mandatperioden 2018–2022 fördelas internt så att S sitter ordförande i KS de första två åren, och med M som ordförande i KF, varpå man sedan byter med varandra för de två resterande åren. Samma kommunalråd som tidigare sitter kvar. Resultat 2: en skattehöjning på 70 öre för att om möjligt rädda föregående mandatperiods ekonomiska misslyckande.

Mot denna bakgrund blir Weimans artikel mer utmanande. Budskapet tycks bli: Varför bråka om självkritik, ansvar och rättelse, när man i stället kan vända blad och blicka framåt?

Självkritisk prövning lär ju inte prioriteras om man samtidigt pläderar för att samförstånd är det viktigaste. Argument för samförstånd? "Just nu vet vi ingenting om hur de närmaste åren i politiken kommer att bli", lyder i fetstil det mest snusförnumstiga man läst på länge.

Erik Weiman är nyvald revisor i Knivsta kommun. Vad Knivsta just nu behöver är en genomgripande och öppen analys av hur det kunde bli så här fel. Politisk egensinnighet, visioner om storstad, ekonomiskt dribblande före valet med låtsastillgångar på 90 miljoner kronor, uppdrag som inte protokollförs, delegationsregler utan detaljstyrning, konsultinköp utan upphandling, och annat som fört oss till detta ekonomiskt prekära läge.

Erik Weiman är nu satt i en roll att städa upp vad han själv varit med om att ställa till med.

Vad Knivsta nu behöver är obeveklig systemkritik, inte "samförstånd" som glättar över. Kan medborgarna med revisonens hjälp få en nystart för en dialoginriktad och öppen politisk kultur vore mycket vunnet för demokrativärdena i vårt lokalsamhälle.

Terry Carlbom, Knivsta