Orden väger tungt då ens andra hem hotas. “I Uppsala kommun är föreningarna fria och kommunen strävar efter att underlätta föreningarnas självständighet.” Låter det rimligt? En oansenlig mening, men med stor betydelse för ungas fria organisering i Uppsala.

När jag skriver denna text sitter jag i Ungdomens hus ateljé. På ett stort bord i mitten av lokalen ligger banderollen målad med stora bokstäver: “KÄMPA HUSET. HUSET ÄR VÅRT”. Genom väggarna vibrerar rösterna som ömsom är jäktade, för att sedan avstanna som för att omsorgsfullt betona betydelsen av varje ord. Det är open stage och vem som helst får kliva upp för att göra sina poetiska texter hörda. Skrivna ord, sällan så betydelsefulla som nu.

I centrum där busslinjerna sammanstrålar finns ett rum för skapande, folkbildning och gemenskap. I mer än 30 år har Uppsalas unga tillsammans drivit detta hus för att alla har rätt till en meningsfull fritid, ett sammanhang, utrymme och möjlighet att uttrycka sig och tillsammans med andra ungdomar lära sig att samarbeta och ta ansvar. Här möts unga oavsett mängden pengar på bankkontot och avsett födelseort. Alltid nyktert.

Ungdomens hus hotas i dag på två vis. En totalrenovering av lokalerna väntar. Hyreshöjningen skulle i praktiken tvinga föreningen att lämna lokalerna, om inte kommunen vill bevara det enda medlemsstyrda kulturhuset för Uppsalas unga.

Det andra hotet är kommunens idé att slå samman flera mindre kulturhus till ett stort. Detta går på tvärs med kulturnämndens verksamhetsplan, vars mål är fler levande kulturmötesplatser i form av samlings- och kulturlokaler.

Ängslan hänger kvar i luften när väggarna slutat skälva och orden tystnat. I sommar kommer beskedet. Vad ska framtiden utvisa för detta rum?

Huset kallar till stormöte. Trettio personer trängs på sofforna. Vi får skjuta på dem och bära in stolar så att vi kan sitta i en ojämn ring, där alla kan vara med. Alla samlade för en sak – husets överlevnad. Samtidigt föreslås en ny, kraftigt reviderad, överenskommelse mellan kommunen och det lokala föreningslivet. Här stryks formuleringen “Genom föreningslivets former lär man sig de demokratiska spelreglerna. I Uppsala ges den ideella sektorn en tydlig roll i kommunens samhällsplanering och demokratiska process.”

Genom en enkät utreder kommunen vad unga vill. Som om valet vore tvingande, ställs bevarandet av små kulturmötesplatser mot inrättandet ett stort kulturhus. Ungdomens hus, Kafé Genomfarten, Grand och Kulturhuset Leoparden är alla unika och fyller viktiga funktioner. Över 250 ungdomar svarar, och resultatet är klart: “Sveriges fjärde största stad, en stad full av aktivitet för studenter men inte för yngre personer. Vi behöver mer ungdomskultur och inte mindre!”. Uppsalas unga föredrar flera små ställen i stället för ett stort.

Frågan är varför kommunen väljer att gå omvägen, i stället för att stärka och säkra fortlevnad av Ungdomens hus vars verksamhetsutveckling bygger på demokratiska principer, medlemmarnas inflytande och ungdomars självorganisering.

Utan dialog vill kommunen kunna ta över verksamheter som föreningar driver. Orden stryks om att dialogen mellan Uppsalas kommun och föreningsliv ska baseras på “respekt, ansvar och öppenhet”. Endast en vag markering, men ordens betydelse väger tyngre än någonsin. Vad är en dialog om ingen lyssnar?

Lovisa Johansson
Politisk sekreterare Feministiskt initiativ Uppsala