Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, lyder ett engelskt uttryck i översättning. Det gäller särskilt invandringspolitiken. Om man bortser från Sverigedemokraterna finns det sedan tidigare två förslag från riksdagspartier om att begränsa möjligheterna att invandra till Sverige: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill ha krav på bindande avtal vid arbetskraftsinvandring, och Moderaterna vill utöka försörjningskravet vid anhöriginvandring. Nu kan man dessutom lägga Kristdemokraternas förslag om tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar till denna lista.

Många fina ord används för att motivera dessa invandringsbegränsningar: Ordning och reda på arbetsmarknaden, förbättrad integration, arbetslinjen, incitament till etablering, och så vidare. Det förklaras dock inte varför migrationspolitiken måste användas som instrument. Alla dessa mål kan nås genom reformer på andra politikområden, exempelvis arbetsmarknadspolitiken och skattepolitiken.

Migrationsbegränsningar är en stor inskränkning av individens frihet.

Begränsningar av utvandring förknippar vi med diktaturer som Östtyskland och Kuba. Rätten till utvandring är en mänsklig rättighet enligt FN. Men om det inte finns något land som man får invandra till blir effekten densamma.

Migrationspolitik är barnfamiljer som hämtas av beväpnad polis mitt i natten, flyktingbåtar som kapsejsar i Medelhavet och 19-åringar som utvisas ensamma till Afghanistan. Det är cyniskt att använda migrationspolitik för att skapa incitament: ”ordna en försörjning så får du träffa din partner”, ”skaffa ett jobb så får du permanent uppehållstillstånd och slipper utvisas till Somalia”.

Kristdemokraternas förslag om tillfälliga uppehållstillstånd, som ska omvandlas till permanenta sådana om individen får ett jobb (eller har fortsatt skyddsbehov), följer precis denna logik. Permanenta uppehållstillstånd är nu huvudregeln i Sverige, med motiveringen att Sverige gärna välkomnar fler som medlemmar av samhället. Att i stället gå mot tillfälliga uppehållstillstånd skulle vara en olycklig utveckling eftersom flyktingar då skulle ses som gäster som kanske får stanna. Dessutom är det knappast positivt för integrationen att inte veta om man får stanna eller inte.

Moderaternas idé om att försörjningskravet ska gälla fler grupper av anhöriginvandrare än i dag är också problematiskt. Att få leva ihop med sin partner och sina barn borde inte vara beroende av att byråkratiska krav uppfylls.

I senaste numret av Uppsala studentkårs tidning Ergo berättar några Uppsalastudenter om sina erfarenheter av förhållanden med personer från andra länder.

Processen för att invandra till en partner i Sverige är redan i dag lång, krånglig och integritetskränkande.

Om försörjningskravet för anhöriginvandring utvidgades till fler grupper skulle det kunna bli omöjligt för studenter att förenas med en utländsk partner.

För att uppfylla försörjningskravet behöver den partner som bor i Sverige ha en lön eller arbetsrelaterad ersättning över en viss nivå. Studiemedel räknas inte. Dessutom finns krav på bostadsstandard. Två personer får inte bo i en mindre lägenhet än en tvåa. Båda dessa krav skulle göra det mycket svårt för studenter att förenas med en utländsk medborgare.

För att visa att det går att minska kostnaderna utan att minska invandringen är det hög tid att komma med konkreta förslag för ett effektivare mottagande.

Med dagens regelverk kommer utgifterna för migration och integration att stiga från 13 miljarder 2011 till 35 miljarder 2015 och 41 miljarder 2018, enligt Migrationsverkets (osäkra) prognos och justerat för inflation.

Exempelvis måste hem för ensamkommande ungdomar ha dygnet runt-bemanning. Kostnaden (10 miljarder, 2018) blir därefter. Är det verkligen nödvändigt för 16- eller 17-åringar? Etableringsersättningen till nyanlända flyktingar (kanske 8 miljarder, 2018) kan sänkas eller avskaffas helt till förmån för studielån för dem som läser på SFI. Och om integrationen byggde mer på en tro på flyktingars egna initiativkraft snarare än kommunala byråkrater borde kostnadsersättningarna till kommunerna (också prognosticerade till 8 miljarder) kunna minska.

Om inget görs riskerar kostnadsökningen att resultera i ett allt för stort politiskt tryck för minskad invandring. Det är trots allt bättre att få bo i Sverige med något lägre levnadsstandard än flyktingar har i dag, än att skickas tillbaka till krigets Syrien.

Jacob Lundberg, doktorand i nationalekonomi vid Uppsala ­universitet och styrelseledamot i nätverket Migro