Vissa begrepp har blivit otroligt infekterade och hotfulla inom skoldebatten och lett till spott och spe hos en rad debattörer. Tre av dessa begrepp är effektivitet, kollegial samverkan och goda exempel. Men kritikernas skepsis springer ej ur begreppens egentliga betydelser, utan ur vad som läses in i dem; potentiellt merarbete, ökad stress och på sikt en fördjupad lärarkris. 

Hur kan dessa likhetstecken göras, undrar nog flera läsare utanför skolans värld. 

 

Jo, om vi börjar med effektivisering av lärares arbete, möjligen med hjälp av förenklad dokumentation och minskat mentorsarbete, så ger den tidsvinsten säkert incitament för arbetsgivaren att addera mer undervisning i stället, vilket tillsammans med för- och efterarbete riskerar bli en minusaffär.

 

Det är väl så en del av lärarkrisen ska lösas? Eller? Nästa fenomen, kollegial samverkan, anses stjäla dyrbar planeringstid från oss och de diskussioner som äger rum där är för allmänt och teoretiskt hållna. Arbetet upplevs då inte sällan som meningslöst och stressen över att inte hinna med allt ”väsentligt” knutet till kärnuppdraget späder på denna känsla. 

Sist men inte minst har vi de goda exemplen på framgångsrikt arbete inom skolan i syfte att höja kvaliteten på våra olika uppdrag där. De ses av många som försök att lappa och laga i ett uselt system. 

 

Det hade väl varit mycket bättre att lyfta systemfelen och bygga om allt från grunden?

 

Men… 

Lek med tanken att vi lärare effektiviserar, samverkar och exemplifierar i syfte att arbeta mer strategiskt, smart och fruktbart utan att riskera adderade sysslor ifall vi gör tidsvinster. Fundera på hur det smakar om den kollegiala samverkan utgår från de behov lärarna identifierat hos eleverna och att de genom forskning belagda metoderna kan appliceras direkt i den pågående undervisningen, utan att vi behöver trolla med knäna. Ponera dessutom att all denna samverkan är schemalagd av rektorerna och ej alls inskränker i den åtrådda planeringstiden; redan låst konferenstid blir tvärtom en möjlighet att genom kollegors kraft diskutera och utforma undervisning tillsammans. 

 

Vad gäller goda exempel på till exempel undervisning bör de ges av erfarna och över tid skickliga lärare som bidragit till studiero och goda elevprestationer i sina klassrum.

 

Har uppläggen eller metoderna fungerat för dem år ut och år in så kanske det finns något som kan anammas i vår egen undervisning? Vi behöver ta lång och beprövad erfarenhet på större allvar inom skolan. 

Politiker och skolchefer: 

 

Vi lärare behöver ges förutsättningar för att arbeta tidsbesparande med kringsysslor och kanske ska lärarassistenterna hjälpa till med det?

 

Vi behöver också få ned forskningen till golvet genom en strukturerad, kollegial samverkan ledd av skickliga handledare. Till sist behöver vi se exempel på god undervisning från erfarna lärare som verkligen vet vad de talar om, för att berika vår lärarroll. 

De ovanstående fenomenen ska inte syfta till att vi ska undervisa mer för att därigenom lösa lärarbristen, utan de ska ge oss verktyg och marginaler i vårt arbete. Det är nämligen avlastning och höjd kvalitet bland oss lärare som borde vara målet inom skolan just nu, så att vi som är verksamma stannar kvar och kollegor som valt att sluta återvänder. En välmående, stimulerad lärarkår är i sin tur den bästa reklamen för potentiella lärare, tillsammans med yrkets åtskilliga fördelar. 

 

Om effektivitet, kollegial samverkan och goda exempel används för att underlätta arbetet och göra yrket mer attraktivt är väl inte begreppen särskilt hotfulla längre?