Det skrivs och talas frekvent om att det krävs förbättrade villkor för oss lärare så att yrkets status kan höjas – vi ska få högre löner och minskad arbetsbelastning. Att ett av världens viktigaste yrken förlorat i anseende beror visserligen delvis indirekt på arbetsvillkoren.

Men den stora direkta anledningen är att kvaliteten på oss lärare försämrats och att vår omgivning märkt det.

Då Nobelstiftelsens före detta styrelseordförande Marcus Storch höll sitt hälsningsanförande inför prisceremonin 2011 betade han sakligt av de förutsättningar ett land behöver ha för att få fram forskning på hög nivå. En av dessa är en god skolutbildning och han tryckte hårt på vikten av lämpliga lärare: ”Rätt personer måste också uppmuntras att bli lärare och lärare som anstränger sig, utvecklas och når resultat måste premieras.”

Efter flera år av låga antagningspoäng på lärarutbildningarna runt om i landet, efter att duktiga, erfarna lärare som inte känt sig uppskattade lämnat till förmån för ofta mindre kompetenta, oerfarna nyanställda, är det svårt att på kort sikt se hur man ska kunna få rätt personer på rätt plats inom skolan.

Om man nu rent hypotetiskt kunde besätta alla tjänster enligt denna premiss skulle undervisningen effektiviseras, elevernas studieresultat förbättras och yrkets status höjas.

Läraryrket skulle återigen få en klang av akademisk intellektualitet och skolan skulle betraktas som en pedagogikens och kunskapens högborg, vars väggar andas den senaste skolforskningen. Detta skulle, i kombination med förbättrade karriärmöjligheter, skapa en positiv spiral och attrahera fler av de ”rätta” lärare som vill sälla sig till en respektabel yrkesgrupp.

För att i förstaläget locka kompetenta lärarstudenter – motiverade att uträtta storverk inom yrket – samt för att behålla duktiga yrkesutövare måste man naturligtvis ordna så att möjligheterna till bra löner ökar. De pedagoger som är skickliga, effektiva utbildare ska premieras rejält, det vill säga man måste tjäna bra på att utföra ett gott arbete.

Men en generell, stor lönehöjning för alla lärare är absolut ingen lösning då det finns ett antal av oss som inte förtjänar en sådan.

En ännu mer utpräglat prestationsbaserad lön skulle däremot stimulera de skickliga lärarna att fortsätta undervisa, och de mindre skickliga att fortbilda sig eller byta yrkesinriktning. Diskussionen kring hur lärares skicklighet bedöms av rektorer ger jag mig inte in, men jag vill poängtera vikten av att skolledningen är ärlig och rättvis då en lärares arbetsinsats värderas.

Efter att ha arbetat som högstadielärare i 15 år och haft oräkneliga elev- och föräldrasamtal kan jag med fog påstå att favoritämnet ofta leds av favoritläraren.

De som förut hatade matematik älskar den plötsligt, de som fruktade idrotten längtar efter den och de som inte tidigare vågade skriva en fullständig mening färdigställer nu med glädje sina noveller. Lika glad som jag blir av att höra sådana solskenshistorier, lika beklämd blir jag då jag hör om elever som fullkomligt tappar glöden på grund av ett armt pedagogiskt ledarskap.

Det finns en massa kompetenta lärare ute i landet som år efter år lyfter sina elever kunskapsmässigt och får dem att stortrivas i klassrummet. Lärare som

– är tidseffektiva och fokuserar på att lära ut det som sedan ska bedömas

– prestigelöst utvärderar och omvärderar sin egen undervisning för att efter behov förändra den inför kommande läsår

– varierar sina examinationsmetoder mellan olika elevgrupper/individer om själva formen tros utgöra hinder för resultaten

– genom tydliga ramar och tydliga mål för lärande skapar studiero och trygghet för eleverna

– uppmärksammar alla elever och låter dem utvecklas i sin egen takt – bedriver en undervisning baserad på forskning och beprövad erfarenhet.

Kort och gott skickliga lärare som är lämpade för yrket.

Det är dessa ”rätta” lärare som skolor av i dag måste försöka behålla och rekrytera och som måste ges goda förutsättningar så att de känner att de inte enbart ”tar sig an” läraruppdraget utan tvärtom dagligen väljer det.

Ovan nämnda lärare bör få nedsättning i undervisningstid för att sprida effektiva metoder för undervisning och examinering till kollegor och lärarstudenter.

Detta är helt i linje med vad många effektiva organisationer gör då de använder duktiga medarbetare för kompetensöverföring. Karriärtjänsterna inom skolan borde med bestämdhet styras i denna riktning, i stället för att som nu ligga och skvalpa i ett hav av tolkningsfrihet.

Om detta utförs framgångsrikt så kryllar det förhoppningsvis snart av pedagoger som stärker den svenska skolans varumärke och höjer yrkets status genom sin professionalism, en förutsättning som är minst lika viktig som höjda löner.

Våra barn har rätt till en skola som erbjuder en hög, jämn undervisningskvalitet och därigenom bidrar till intresse för livslångt lärande. Och där är vi knappast i dag.

Jonas Nilsson , förstelärare på Stordammens skola i Uppsala