Tv redovisar en vetenskaplig studie om att D-vitamin motverkar cancer. De allra flesta tar säkert till sig budskapet. På honungsburkar kan man läsa att barn under ett år inte bör äta honung. Vi är nog inte så många som vet varför, men sannolikt följer de allra flesta av oss föreskriften. Att vi måste röra på oss för att må väl betvivlar numera ingen. Föräldrar bör locka barnen bort från datorer och ”paddor” ut i friska luften, och vi äldre bör ta rejäla promenader. Det vet vi, och efter bästa förmåga lever vi upp till dessa positiva krav.

Press, radio och tv förser oss ständigt med råd och rön som är gagneliga för liv och hälsa.

Det vore väl mer än märkligt om inte vi, folk i största allmänhet, tog till oss de råd som vetenskapen på ett eller annat sätt förmedlar

Artikelbild

| Mikael Oscarsson

.

Ingen politiker, i så fall ytterst få, får för sig att opponera mot alla hälso- och levnadsråd som är vetenskapligt förankrade. Tvärtom! Kan man på något partipolitiskt vis dra nytta i sin profil av vad som vetenskapligt dokumenterats så gör man självfallet det.

Men det verkar finnas ett område på vilket de allra flesta politiker, och faktiskt opinionsbildare, helst vill slå dövörat till. I allt större omfattning äger vi nu kunskap om hur barns hjärnor utvecklas. Vi vet att ett litet barn lever helt i ”nu:et”.

Vi vet att ett litet barn under sina två, tre första år behöver få möjligheten att knyta an till enstaka vuxna, att barnet inte mäktar anknyta till en större grupp.

Denna kunskap är alldeles uppenbart, som man kan uttrycka det, inte ”inne”. Politiker och opinionsbildare, både till höger och vänster, verkar inte alls bry sig om dessa vetenskapliga rön. I stället presenterar sig politiska företrädare, för att säga det rakt ut, som småbarnsföräldrars och familjers förmyndare.

Ingen normalt funtad individ lär protestera mot att barnen är det viktigaste för vårt samhälle och för vår framtid.

Familjernas roll för välfärdssamhällets existens och kvalitet är, enligt vår uppfattning, helt oersättlig.

Och likväl hör man knappt ordet familj nämnas i politiska debatter och utfrågningar.

Visst är det så att familjer ser olika ut. Detta faktum verkar av och till få politiker att rädas för att tala om familjen som samhällets viktigaste byggsten. Hus ser också olika ut, men för den skull får väl ingen för sig att inte tala om husens betydelse och oersättliga värde. Särskilt enkelt är det väl i vårt bistra klimat. Och det är inte svårt att lyfta fram familjemiljöns roll i vårt – bildligt talat – allt hårdare klimat för flickor och pojkar.

Det är inte länge sedan socialminister Annika Strandhäll (S) ville korta föräldratiden hemma rejält. Skälet? Att vissa kvinnor kan ”dra ut på föräldraledigheten under väldigt lång tid”.

Men kan det inte vara så att dessa föräldrar faktiskt har tagit till sig den vetenskapliga forskning om barnets utveckling och anknytning som den socialdemokratiska ministern blundar för?

Nu har emellertid en statlig utredning lagt fram ett förslag som visserligen kortar försäkringen mer modest, med 30 dagar inklusive ”pappadagarna”, men en del barn kommer otvivelaktigt att få lämna hemmet tidigare än andra. Deras familjer har inte förutsättningar att ta ut hela föräldraförsäkringen om politiker än mer ska tvångsdiktera hur fördelningen ska se ut mellan mamma och pappa. Detta är utredaren medveten om, och föreslår därför inte en tvångsdelning rakt av.

Men att några barn alldeles uppenbart kommer att få tillbringa mindre tid i sin familj kalkyleras det kallt med.

Vi har hört, i flera år, att Barnkonventionen ska implementeras i vår svenska lagstiftning. Bra om det sker! Konventionen talar om barnets (singularis) rätt. Och därmed borde det vara sagt att det är föräldern/föräldrarna som har den bästa och mesta kompetensen. Och inte kollektivistiskt fixerade politiker. Det borde vara självklart att bidrags- och skattesystem ska vara inriktade på att ge småbarnsföräldrar valfrihet. Denna ska dirigeras från partikanslier.

Mikael Oscarsson, riksdagsledamot (KD)

Alf Svensson, fd partiledare (KD) och EU-parlamentariker