EU:s nuvarande ordförandeland Lettland vill bjuda in den belarusiske diktatorn Aljaksandr Lukasjenka till Östliga partnerskapets toppmöte i Riga i maj.

Sverige kan och bör agera för att stoppa en sådan inbjudan.

Efter det belarusiska presidentvalet i december 2010, där Aljaksandr Lukasjenka fuskade sig till en överlägsen seger och sedan gick till brutal attack mot landets demokratirörelse, blev relationen mellan EU och Belarus sämre än någonsin tidigare. Sanktioner mot statstjänstemän som gjort sig skyldiga till grova människorättsbrott återinfördes. Det innebar bland annat att de berörda – inklusive Lukasjenka själv – belades med inreseförbud till EU.

Artikelbild

Martin Uggla

Sverige var då drivande bakom EU:s hårdare linje, där tydliga demokratiseringskrav riktades till den belarusiska regimen. EU villkorade hävda sanktioner med frisläppande och rehabilitering av samtliga politiska fångar, fria och rättvisa val samt demokratiseringsreformer på systemnivå.

Man konstaterade också att inga nya bilaterala samarbeten kunde komma i fråga om inte landet demokratiserades.

Men trots att Lukasjenka inte tillmötesgått något av nämnda krav, så har EU:s ton under det senaste året mjuknat väsentligt.

Sanktionerna finns visserligen kvar, men samtidigt har EU öppnat för just nya samarbeten på exempelvis det ekonomiska området, vilket i praktiken gör kraven på respekt för mänskliga rättigheter uddlösa.

Den huvudsakliga förklaringen till EU:s kursändring står att finna i den pågående Ukrainakrisen. Aljaksandr Lukasjenka har genom retorisk skicklighet lyckats framställa sig som någorlunda neutral i konflikten, vilket välkomnats av EU som för tillfället lägger allt sitt fokus på att begränsa Rysslands inflytande i regionen.

Att Belarus i själva verket är starkt beroende av Ryssland såväl ekonomiskt som militärt och därför i ett eventuellt skarpt läge kommer att tvingas välja den ryska sidan tycks man inom EU inte vilja inse.

EU:s kritik mot de fortgående människorättsbrotten i Belarus har alltså i praktiken tystnat. Och nu signalerar Lettland – som under det första halvåret 2015 innehar ordförandeskapet i EU – att man till och med vill bjuda in Lukasjenka till det toppmöte som hålls i Riga i maj inom ramen för det så kallade Östliga partnerskapet. Det skulle i så fall utan tvekan innebära en stor PR-triumf för den belarusiske diktatorn, som därmed kan visa opinionen på hemmaplan att han blivit internationellt accepterad.

Den belarusiska demokratirörelsen ser av förklarliga skäl på utvecklingen med stor oro och besvikelse.

Risken är uppenbar att EU genom sin nya hållning bidrar till att cementera det förtryck som folket i Belarus lider av.

För att Lukasjenka ska kunna bjudas in till toppmötet i Riga krävs dock att EU:s medlemsstater inom de närmaste veckorna fattar ett gemensamt beslut om att tillfälligt undanta honom från den rådande sanktionslistan, där han alltså är uppsatt.

I regelverket för sanktionerna finns tydligt angivet hur en sådan undantagsprocedur går till. Ett land som vill göra undantag från sanktionerna ska anmäla detta skriftligt, varvid undantaget ska anses beviljat om inte en eller flera av EU:s medlemsstater har invändningar. I det senare fallet kan undantaget beviljas endast om en kvalificerad majoritet av medlemsstaterna godkänner det.

Här har alltså Sveriges regering en utmärkt möjlighet att markera sitt engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter i Belarus.

Genom att invända mot Lettlands ansökan om undantag kan man tvinga fram en omröstning i EU:s ministerråd och i samband med detta uppmana andra länder att rösta emot ett sådant undantag.

Aljaksandr Lukasjenka är en illegitim president som förtrycker sitt lands befolkning. Om Sveriges regering ska kunna leva upp till sina uttalade ambitioner om en utrikespolitik där mänskliga rättigheter prioriteras högt, bör det vara självklart att agera aktivt mot att Lukasjenka ges internationell legitimitet och acceptans genom en inbjudan till EU-mötet i Riga.

Martin Uggla, ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter