När man har småbarnsföräldrar omkring sig, som kämpar med snuvor, kräksjukor och ”livspussel”, kommer minnena. Ja, tänk vilket sjå det var. Kolik, mjölkstockning och dagisstress. Men ändå. Man hade det rätt gott. Krig och svält fanns bara på nyheterna. Och det har inte ändrats för oss i detta trygga hörn av världen..

På Ekot hör jag nu rapporterna från Syrien, om prickskyttarna som siktar bara på barn – ena dagen mot deras ryggrader, en annan mot deras könsorgan, nästa mot huvuden... Jag som nyligen gråtit i frukostkaffet över Cecilia Uddéns outhärdliga reportage om syriska föräldrar som förlorat sina barn i Medelhavet när flyktingbåten kantrade, och sedan arresterats i Egypten. Dags att svälja hårt igen. Och så Lampedusa. Ständigt detta Lampedusa.

Det är då de kommer för mig. Karl-Oskar och Kristina. Scenen när hon avvisar honom, för att hon är ”på det där viset” igen. Sekvensen när han slänger upp kornen från missväxtskörden mot himlen och ber Gud ta dem också. Eller när den hungriga lilltösen föräter sig till döds på korngrynsgröten, som de sparat till dopkalas. Kylan, slitet, obekvämligheten, otryggheten. Vem var det som talade om livspussel?

Kristina och Karl-Oskar gjorde som i den gamla Emigrantvisan från 1800-talet. De sålde sitt hemman och drog, med ungarna, till ett nytt land där de hoppades och trodde på en bättre framtid. Med ”ångerns tårar” i ögonen – ”vi får aldrig skåda vårt kära fosterland” - och ”hjärtans sveda i bröstet på var och en” lämnade de Sverige ”packade tillsammans uti ett osunt kvav”, i många fall för att se familjemedlemmar dö av sjukdomar, dålig hygien och svält ombord på usla fartyg.

Det är svårt att leva sig in i våra förfäders kamp och öden, när man sitter i en varm bostad med vatten och el, och med Konsum, apotek och vårdcentral runt det fredliga hörnet. Det är obegripligt hur människor i hungersnöd, sorg och flykt på liv och död orkar ta beslut om utvandring – och dessutom lyckas genomföra den.

Sammanlagt var det 1,3 miljoner svenskar som sökte ett bättre liv i Amerika. Många hamnade dock i slummen, till exempel Swede Hollow, som Ola Larsmo skrev om i DN i 15/8. De svenska invandrarna betraktades inte som riktiga vita, och beskrevs som ”djuriska”, ”stinkande” och ”efterblivna” av dem som kommit före. De omvärderades dock, allt eftersom nya ”primitiva” invandrarskaror med ”konstiga” vanor anlände. Svenskarna fick jobb och blev, som man säger, integrerade.

Kontentan är: a) De flesta av oss kan i dag inte föreställa oss hur det är att tvingas fly sitt land. b) Det krävs mod och styrka av obegripliga mått när man lämnar allt för totalt oviss framtid. c) Man kan ha det så jävligt att allt annat verkar bättre. d) De som kommit senast drabbas av fördomar men utgör snart själva befolkningen.