I fredags förklarade miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP) att regeringen ska bestämma om Preem får bygga ut raffinaderiet i Lysekil. Lövin sade att regeringen har ett ansvar mot framtida generationer – en fingervisning om vad beslutet kommer att bli. Vilket parti vill inte stoppa nya oljeprojekt i ett klimatmedvetet välfärdsland år 2019?

Svaret borde vara Miljöpartiet. När politiker inskränker utvinningen av exempelvis olja mer än nödvändigt så är det en stor kostnad för företagen. För att klara av den utvinner och säljer företagen mer av sina resurser tidigare än planerat, vilket spär på utsläppen av växthusgaser. Detta har den tyske ekonomen Hans Werner Sinn döpt till den gröna paradoxen.

Paradoxala politiker orsakar andra samhällsekonomiska förluster. Redan 1931 visade den amerikanske ekonomen Harold Hotelling hur marknader förhindrar att en icke-förnybar resurs exploateras för mycket.

I Hotellings liksom Preems fall gällde saken olja.

Den som äger olja måste ständigt välja mellan att lämna den i marken, eller utvinna och sälja den nu för att använda inkomsterna till andra investeringar som ger avkastning.

Valet styrs av oljepriset samt räntan på exempelvis statsobligationer. Om ett fat olja kostar 100 dollar i dag och räntan är tre procent, så är det rimligt att utvinna och sälja nu om priset nästa år förväntas ligga still. Däremot är det bättre att vänta om priset väntas vara 110 dollar och räntan är densamma.

Hotelling visade att konkurrens mellan de med oljetillgångar gör att nästa års pris blir samma som dagens inklusive ränta, alltså 103 dollar. För om priset skulle vara 110 skulle fler ägare behålla oljan i marken, vilket sänker utbudet och höjer dagens pris till 103.

Varför spelar det här roll? Jo, för att om oljan utvanns i ett högre tempo än vad världen efterfrågade så borde priset stiga med åtminstone samma nivå som räntan. Om inte kan man ju lika väl sälja oljan nu och investera pengarna i statsobligationer.

Men enligt två amerikanska ekonomer som undersökt råvarupriser i förhållande till räntenivåer så har statsobligationsräntan i snitt ökat mer än oljepriset under hela 1900-talet. Med andra ord har vi hittat mer olja än vad vi behöver göra av med.

Därtill har utvinningskostnaderna sjunkit. Bolagen behöver då utvinna mindre för att nå lönsamhet. Det sänker utvinningstakten och mer stannar alltså i jorden. På så sätt ger marknaden rätt kombination av incitament för oljebolag att behålla mer olja i marken.

När Lövin i stället eldar på bolag att utvinna oljan nu för att slippa större framtida kostnader, så bränner hon samtidigt upp de samhällsekonomiska vinster som kommande generationer skulle ha fått i form av sparade resurser till framtiden.

Lövin söker den kortsiktiga politiska vinsten, men glömmer den långsiktiga förlusten för samhället. Miljöpartiets omtanke om framtida generationer är sannerligen en grön paradox.