I dag anordnar Sigtunastiftelsen tillsammans med Sveriges kristna råd och Sveriges muslimska råd en internationell konferens kring religion och samhälle.

Bland talarna finns personer med olika kulturell och religiös bakgrund, liksom Mona Sahlin som har ett särskilt uppdrag som nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.

Vi har i år fått uppleva flera fruktansvärda våldsdåd där religion på det ena eller andra sättet spelat en roll. Saker som vi tidigare enbart trodde kunde ske i andra delar av världen ser vi nu i vår egen närhet.

Artikelbild

| Alf Linderman, direktor på Sigtunastiftelsen och docent i religionssociologi.

Relationen mellan våld och religion kan se olika ut. Antingen ges bilden av att de som utför våldsdåden agerar i linje med sin tro, eller så är det människors tro som gör dem till offer för våldshandlingar från andra. Ibland kanske en kombination av båda dessa mönster.

Detta våld slår mot individer och grupper, men det hotar också vårt fria och demokratiska samhälle. Därför är det ett ansvar för hela samhället att försöka bearbeta frågor kring vad religion är, och vilken roll religion kan – och bör – ha i ett demokratiskt samhälle. Utmaningen är att se hur vi kan leva tillsammans trots olikheter i tro och kultur.

Detta är väl en ansats som borde applåderas av alla? Nja, så enkelt är det uppenbarligen inte. Som ansvarig för såväl Sigtunastiftelsen som den aktuella konferensen har jag tydligt fått erfara att detta är laddade frågor. Om kritiken inte handlar om att man ger fel person en plattform, så handlar den om att viktiga röster inte finns med.

Vad är egentligen problemet? Ett demokratiskt samhälle bygger på respekten för alla människors lika värde och lika rättigheter. Dessa rättigheter gäller också hela människan, och därmed även den dimension av människans erfarenhets- och tankevärld som vi brukar kalla religion. Men olika rättigheter kan ibland brytas mot varandra.

Yttrandefriheten är en viktig grundsten i ett demokratiskt samhälle. Samtidigt är inte heller yttrandefriheten helt oproblematisk. Yttrandefriheten har gränser, men var går dessa gränser? En viss vägledning får vi av att det finns en lag om hets mot folkgrupp.

Att vi har en sådan lag är ett uttryck för att det finns gränser för hur mycket en grupp människor ska få kränkas. Yttrandefriheten måste på något sätt balanseras mot respekten för den andre – hur illa vi än må tycka om dennes åsikter och beteenden.

Det har sagts och skrivits många tänkvärda saker när det gäller denna balansgång. Samtidigt har nog ingen presenterat ett sätt att tänka som vinner allas gehör när det gäller balansen mellan yttrandefrihet och respekt. Vi har också sett exempel på kränkningar där jag och flera med mig får en känsla av att det är kränkningen i sig som står i centrum. Det kan säkert finnas skäl att exempelvis göra en karikatyr av Muhammed för att på det sättet i konstens form sätta fingret på något som behöver diskuteras. Men, om karikatyren i första hand är motiverad av att den kränker vissa grupper av människor, vari ligger då dess berättigande? Är kränkningen vår enda möjlighet att diskutera yttrandefrihetens gränser?

För mig ligger det närmre till hands att se hur långt dialogen kan föra oss. Varför inte lyssna till varandra och försöka förstå saker ur fler perspektiv än det egna? Den aktuella konferensen på Sigtunastiftelsen syftar till just detta. Vi behöver tala med varandra för att tillsammans förhandla om gränserna mellan frihet och respekt, mellan yttrandefrihet och destruktiva kränkningar.

Med en sådan utgångspunkt blir det svårt att förstå kritiken mot att släppa fram de röster som man av någon anledning inte vill ska höras. Om vi inte kan ta allas tankar, upplevelser och perspektiv på allvar blir det svårt att forma ett samhälle där människor känner ömsesidig tillit och respekt.

Vi har inom den svenska politikens område ett exempel som det kan vara värt att fundera över. Ett parti bildades, ett parti som inget av de etablerade partierna riktigt ville kännas vid. Partiets åsikter var inte värda att lyssna till. Det fanns ingen anledning att ge dem den legitimitet det skulle innebära att faktiskt ta dem på allvar. Var detta en strategi som gav önskat resultat? Vi vet alla svaret på den frågan.

Jag tror att vi behöver dialog även kring de svåra frågorna. Till dessa hör definitivt hur vi i ett öppet och demokratiskt samhälle ska förhålla oss till olika religiöst förankrade tankar och perspektiv. Men då måste vi också våga lyssna till allas röster. En öppen dialog är det säkraste sättet att undvika att det i skymundan växer fram rörelser och sammanhang som i förlängningen kan utgöra ett hot mot demokratin. Den öppna dialogen utgör själva hjärtat i en demokrati. För att värna demokratin behöver vi därför mer dialog, inte urskillningslös yttrandefrihet.

Alf Linderman, direktor på Sigtunastiftelsen och docent i religionssociologi