Hösten 2015 öppnade Sveriges invånare sina hjärtan och armar, sina tomma konferensanläggningar och nedläggningshotade skolor, för att ta emot krigsdrabbade och fattiga människor på flykt till ett bättre liv.

Flyktingarna visste – och fick bekräftat – att Sverige var ett bra land att komma till. Här kunde de känna sig välkomna.

Hösten 2015 kunde ingen ana omfattningen av det svek dessa flyktingar skulle utsättas för.

Artikelbild

| Migrationsverket började ägna sig åt att definiera om enskilda människor, skriver Karin Brunsson.

Mycket har hänt under de gångna tre åren. Politiker och tjänstemän har tagit sig friheten att med kort varsel nyckfullt ändra betydelsen av väletablerade ord och begrepp. Tidigare oacceptabelt agerande har gjorts legitimt och börjar i värsta fall betraktas som normalt. Beteendet är inte olikt det George Orwell beskriver i romanen ”Djurfarmen”.

Det började med att ”flyktingkrisen” omdefinierades och blev en svensk kris, som handlade om arbetsbelastningen i Migrationsverket och kunde åtgärdas med gränskontroller.

Sen bröts löftet om att de som ändå skulle få stanna i landet faktiskt skulle få stanna; begreppet uppehållstillstånd fick ny innebörd och skulle betyda tillstånd att vistas i landet i 13 månader. Reglerna för familjeåterförening ändrades så att ”återförening” tvärtom kom att betyda svårigheter för familjer som lever åtskilda – några i Sverige, andra i något flyktingläger var som helst i världen – att få bo tillsammans i Sverige.

Migrationsverket började ägna sig åt att definiera om enskilda människor.

På lösa grunder ändrade man åldern på de ensamkommande ungdomarna, med påföljd att vissa plötsligt blev ”vuxna” och lättare kunde utvisas. Riksdagen bestämde att några – kanske – skulle få stanna för att avsluta sin skolgång, men genom en lag som är så detaljrik, ologisk och krånglig att det krävs expertkunskap för att reda ut vad som gäller.

Nya regler, inklusive lagar som gäller retroaktivt, har tillkommit successivt.

”Rättssäkerhet” har blivit ett argument för att göra tillvaron osäker för dem som sökte sig till Sverige, och som har svikits om och om igen.

Först handlade det om att en lång och oviss väntan på ett beslut från Migrationsverket – eller någon kontakt över huvud taget. Sedan kom ovissheten kring bostadsort. Allt eftersom Migrationsverkets tjänstemän fattade beslut tömdes asylbostäderna och människor skickades kors och tvärs över landet, till bostäder där det fanns plats och där de kunde fortsätta att vänta.

Därefter har det handlat om de tillfälliga uppehållstillstånden, som – förutom mer arbete för Migrationsverkets tjänstemän – betyder att människor tvingas att fortsätta leva i ovisshet.

De restriktiva bestämmelserna om återförening gör livet outhärdligt osäkert för splittrade familjer.

Osäkerheten blir inte mindre av att bestämmelserna är ”tillfälliga”. Är det sant att de är tillfälliga, eller kommer svenska politiker att omdefiniera även detta begrepp, så att ”tillfällig” kanske inte alls betyder tillfällig, utan snarare motsatsen? De ”nyanlända”, som redan har bott flera år i Sverige, har tvingats vänja sig vid en situation lika bisarr som den Josef K utsätts för i Franz Kafkas roman ”Processen”.

Men värst är förvaren.

Politiker hanterar frågan genom att abstrahera.

De gör människor till siffror och inlåsning till en fråga om ”antal platser”.

I valrörelsen och i riksdagen har det talats om ”behovet av förvarsplatser” – som om det rör sig om bättre vård eller nyttan med trädplantering. Många förblir okunniga om vad som faktiskt pågår.

I förvaren kombineras den ovisshet som alla i asylprocessen utsätts för med häktesliknande förhållanden. Där hålls oskyldiga människor inlåsta på obestämd tid, med kraftiga restriktioner vad gäller besök, gåvor och möjligheter till utomhusvistelse. Besökare får göra korta besök, men hänvisas då till särskilda, låsta besöksrum. I förvaren kan människor få vistas i flera månader, men myndigheterna ger inte upp: att få ut just dessa människor ur landet tycks vara överordnat allt annat. Det får kosta hur mycket som helst, både i pengar och mänskligt lidande.

Stefan Zweig beskriver i boken Världen av i går hur Hitler när han kommit till makten testade människors engagemang och moral genom att begränsa yttrandefriheten i etapper.

Det var en genial taktik, skriver Zweig. Människor vänjer sig. Det som hade betraktats som otänkbart blev med tiden oproblematiskt, normalt.

Afghanska ungdomar beger sig till Paris. Efter tre – eller fler – beslut om avslag på ansökan om uppehållstillstånd vågar de inte stanna i Sverige. Efter två till tre år – eller mer – i svensk skola, talar de felfri svenska. Att söka sig till Svenska kyrkans lokaler blir naturligt, eftersom svenska är det europeiska språk de behärskar och de redan har bott en betydande del av sina liv i Sverige.

Hellre än att hamna i svenskt förvar för att utvisas till Afghanistan bor de i parker och på gatan i hopp om att franska myndigheter ska visa förståelse för deras situation.

Till skillnad från Migrationsverket anser de franska myndigheterna inte att Afghanistan är ett säkert land.

Det gör inte det svenska utrikesdepartementet heller, men då gäller det svenska medborgare, inte andra invånare i Sverige.

Under de gångna tre åren har svenska medborgare fått vänja sig vid att solidaritet tillhör en förgången tid. I skydd av omdefinitioner, abstraktioner och krångliga regler har beslutsfattarna vidgat sina mandat till att även omfatta svenska språket. Det har fått för­ödande konsekvenser för dem som bäst behöver stöd.

När det blir ett politiskt projekt att bestämma att ord inte betyder vad de brukar betyda kan vad som helst hända.

Det visar både litteraturen och historien.