Ett väsentligt intresse för det svenska samhället är att utbildningen i skolan och i den högre utbildningar ska leda till en förmåga att tänka kritiskt och vetenskapligt. Detta är ett uttalat mål. Anledningen är att en bättre förståelse av världen inte bara leder till nya upptäckter och uppfinningar, utan förhoppningsvis även till att vi kan satsa våra resurser där de gör mest nytta för samhället och dess medborgare och inte slösa bort dem på att jaga spöken i såväl bildlig som bokstavlig mening.

En ny opinionsundersökning kastar visst tvivel på om svensk skola och högre utbildning lever upp till det målet.

Föreningen Vetenskap och folkbildning har låtit opinionsinstitutet Demoskop undersöka svenskarnas inställning och attityder i olika vetenskapliga och pseudovetenskapliga frågor. I undersökningen ser man en del intressanta skillnader i vad ett representativt urval av svenskar tror på och håller för sant utifrån kön, ålder och partisympatier. Sådana jämförelser intresserar många, och rapporteras gärna av media.

Artikelbild

Gunilla Burell, ordförande Vetenskap och Folkbildning (VoF), lokalavdelningen Uppsala.

Något som tenderar att få mindre uppmärksamhet är när det saknas skillnader mellan grupper. Men en avsaknad av en skillnad, eller en mycket liten sådan, kan vara minst lika intressant.

Det skulle kunna förväntas att utbildning gör skillnad i inställning till vetenskapliga frågor. Men den aktuella undersökningen kan inte påvisa några större skillnader i den inställning man har till vetenskap, övernaturliga fenomen och pseudovetenskaper utifrån hur lång utbildning man har. Det innebär att utbildning verkar spela en mindre roll än ålder, kön och partisympatier för vilket förhållningssätt man har till ovetenskapligt tankegods.

Hur kommer det sig att det inte syns någon tydlig skillnad, om all utbildning ska lyfta fram ett vetenskapligt förhållningssätt?

Demoskop har undersökt tre olika grupper: de som bara har gått i grundskolan, de som läst på gymnasiet och de som studerat vid universitet eller högskola. De tre olika grupperna följer varandra väl. Det finns vissa frågor där svaren avviker tydligt, men det är färre än vad man kunde förvänta sig.

Ofta är det den i undersökningen till antalet minsta gruppen, de som enbart gått i grundskolan, som skiljer sig från de två andra. I vissa frågor är de som enbart gått i grundskolan mera skeptiska till kontroversiella fenomen än de som studerat vidare, och något oftare är de mer benägna att tro på udda fenomen än de två andra grupperna.

Det faktum att det varierar vilken grupp som är mest benägen att ha en vetenskapligt kontroversiell åsikt är ytterligare en indikation på att det är andra faktorer än utbildningsgrad som avgör vad man anser vara vetenskapligt eller ovetenskapligt.

Undersökningen visar att kvinnor i högre utsträckning än män tror på alternativmedicin, att sverigedemokrater tror att det finns olika människoraser och att miljöpartister är mest skeptiska till GMO. För olika utbildningsnivåer syns inte samma tydliga skillnader.

Påståendet ”alternativmedicin botar sjukdomar genom att behandla hela människan medan skolmedicin endast behandlar symptom” är något som 23 procent håller med om oavsett utbildningsnivå. Andelen som tror på olika mänskliga raser är 25 procent, 22 procent och 19 procent, där den mellersta utbildningsnivån, gymnasiet, har den största andelen. När det gäller GMO har de med grundskoleutbildning den minsta andelen som tror att det är farligt för miljön, och den största andelen som tror att det är farligt för hälsan.

Vi vill i detta sammanhang påpeka att Föreningen vetenskap och folkbildning inte i sig tar ställning i enstaka sakfrågor, utan vill belysa och stärka förmågan att kritiskt analysera och värdera frågor som kan besvaras med vetenskaplig metod.

I detta innefattas också att inte ge en (pseudo)naturvetenskaplig förklaring av fenomen som ligger utanför empiriska vetenskapers räckvidd, såsom utomjordningar, en individuell existens efter döden, eller kreationism.

Det går att göra tre olika tolkningar. Antigen har vi i Sverige en väldigt bra utbildning i hur man tänker vetenskapligt redan från grundskolan, där fortsatta studier enbart hjälper marginellt eftersom man är i princip fullärd.

Eller också är det så illa att vetenskapligt tänkande inte förbättras hur länge vi än studerar därför att vårt utbildningsväsende inte förmår lära ut dessa färdigheter.

Det tredje alternativet är att undersökningen inte mäter förmågan för kritiskt tänkande och förståelse av vetenskap och det är därför vi inte ser en tydlig skillnad. Att här bara identifiera två alternativ skulle vara ett tecken på bristande kritiskt tänkande.

Att vi i Sverige skulle ha lyckats få till en utbildning som är så effektiv i att lära ut kritiskt tänkande att det inte gör någon skillnad hur länge man studerat är knappast troligt.

Säger de uppfattningar som människor har i tro-och-vetande-frågor något om deras förmåga att förhålla sig kritiskt till dem?

Undersökningens resultat indikerar att risken är stor att vårt utbildningssystem inte klarar av att på ett fullgott sätt lära ut hur man ska värdera källor, granska påståenden, resonera logiskt och analysera vetenskapligt.

Om så är fallet är det oroande, då de förmågorna behövs för att vi ska kunna få nya upptäckter, nya uppfinningar och kunna fördela våra resurser dit där de gör mest nytta.

Gunilla Burell, ordförande Vetenskap och Folkbildning (VoF), lokalavdelningen Uppsala

Per Johan Råsmark, styrelseledamot VoF i Uppsala