Finansministrarna i G20-länderna är överens om att det är bråttom att hitta ett system för att beskatta internetjättar som Google och Facebook. De borde tänka om.

Den digitala industrin visar på ett övertydligt sätt hur otidsenlig – och feltänkt – bolagsbeskattningen är. Det för företagsbeskattningen helt fundamentala begreppet ”fast driftställe” saknar rimliga tillämpningsmöjligheter i den digitala branschen. Medan det gick att föreställa sig att vinsten genererats vid fabriksanläggningar och kontorsbyggnader med maskiner och personal i traditionella verkstadsindustrier och handelsföretag, saknas denna möjlighet för den digitala branschen, där det tycks vara omöjligt att säga var vinsten uppkommer.

I stället för att utveckla ytterligare komplikationer i beskattningssystemet – till glädje endast för skattekonsulter och akademiker – är detta ett gyllene tillfälle att tänka efter. Behövs bolagsbeskattningen? Är det bra med bolagsbeskattning? Är den nödvändig av några systematiska skäl? Ger den stora skatteintäkter? Mitt svar är: Nej, nej och åter nej!

Bolagsskatten är en liten skatt, både i Sverige och i andra länder. Bara undantagsvis svarar den för mer än 5–6 procent av de totala skatteinkomsterna. Så har det varit i långliga tider och till synes oavsett skattesatsens höjd. Det beror naturligtvis på att skatten övervältras på lönekostnader och varupriser, och i sista hand på aktieägarna, som dessutom har privilegiet att lägga ner eller flytta verksamheten om skatten inte kan vältras över.

Bolagsskatten är en dyr skatt. I Sverige ger bolagsskatten budgettekniskt cirka 100 miljarder kronor men kostar i tillämpning kanske 15 miljarder. Den är en guldgruva för skattekonsulter, en lekstuga för akademiker, sysselsätter arméer av experter, och tynger skattemyndigheter, rättsvårdande myndigheter och domstolar.

Skatten orsakar samhällsekonomiska kostnader genom effektivitetsförluster, därför att den styr investeringsbeslut på ett irrationellt sätt. Regler för avskrivning av fastigheter och anläggningar kan leda till att investeringsbeslut fattas på grund av rena skatteskäl i stället för affärsmässiga omständigheter.

Bolagsskatten är så svår att tillämpa att den är en rättssäkerhetsrisk. Bara textmassan i den svenska lagstiftningen om företagsbeskattningen är minst tio gånger så omfattande som den för beskattning av inkomst av tjänst och oändligt mycket mer komplicerad.

Inkomst av tjänst omfattar fyra kapitel i inkomstskattelagen med sammanlagt cirka 120 paragrafer. Inkomst av näringsverksamhet omfattar 34 kapitel med bortemot 700 paragrafer. Gränsen mellan kriminalitet och skicklig skatteplanering kan vara hårfin. Skatt på tjänsteinkomster (1 240 miljarder kronor) tas in med automatik vid lönetillfället. Skatt på företagsvinster (130 miljarder kronor) kräver en omfattande redogörelse årsvis av företagen och resurskrävande kontroll av skattemyndigheterna.

Bolagsskatten är helt onödig. Det som bolagen inte betalar i skatt kommer att stärka företagens kapitalbas och/eller öka löneutbetalningar och utdelningar som beskattas. Bolagsskatten är endast en förtida beskattning som ytterst – som alla skatter – drabbar hushållen.

Ett bortfall av de cirka 100 miljarder som skatten ger i dag skulle således vara endast tillfälligt.

Skatten skapar även det förkättrade dubbelbeskattningsproblemet: Vinsterna beskattas först i bolagen och sedan igen hos aktieägarna när de delas ut.

Dubbelbeskattningen motiverades ursprungligen med att aktiebolag skulle ha en större skatteförmåga än enskilda företagare, en uppfattning som för länge sedan övergivits.

Bolagsskatten är därtill omoralisk. Allmänheten inbillas att någon annan – företagen – betalar deras skatt, när de i själva verket står för notan själva. En självklar bas för beskattning är inkomsten. Företagens inkomster – vinsterna – kan dock inte jämföras med fysiska personers löne- och arbetsinkomster. Företagens funktion är produktion av varor och tjänster och uppbyggnad av kapital. Människorna är konsumenter.

Företagsinkomst har ingen annan funktion än att förbättra möjligheterna att producera ännu mer till (förhoppningsvis) ännu lägre kostnader per enhet. Vinsten är ett mått på det värde som har skapats i bolaget. Människornas inkomster är basen för deras konsumtion. Dessa två roller är varandras motsatser. Att löner och kapitalinkomster beskattas är alltså inget motiv för att beskatta företagsvinster.

Det brukar hävdas att företagen ska betala skatt för den samhälleliga infrastruktur – rättssystem, försvar, allmänna kommunikationer etcetera – som de drar nytta av. Men varför egentligen? Det är hushållen och individerna som har glädje av att infrastrukturen finns.

Samhällsordningen är ytterst till för att reglera relationerna mellan människor och säkerställa de ramar inom vilka de kan verka, bland annat genom att starta och driva företag. Och varför ska skatten baseras på vinsten? Bolag som gör förluster, alltså förbrukar och förstör vad som redan finns, betalar inte någon skatt. Ska man bestraffa dem som är produktiva, och premiera skadegörelse?

Bolagsskatten är omodern. I ekonomier utan penninghushållning och med låg kunskapsnivå kan företagsbeskattningen kanske vara den enda möjligheten att ta ut skatt. I gamla tider betalades även i Sverige skatten in natura, där företagarna ( alltså bönderna) fick avstå en del av sitt produktionsresultat till kronan.

I välutvecklade ekonomier finns betydligt effektivare metoder att ta ut skatt direkt från de fysiska personerna – de som ändå ytterst bär skatterna. Först när bolagsvinsterna delas ut bör beskattning ske. Så är det i till exempel i Estland. Vilken stimulans för företagandet – och vilken förenkling!