Hur många muslimer finns det i Sverige? Inte lätt att svara på eftersom det inte finns en entydig definition av ”muslim”. Ofta utgår man från en persons födelseland. Länder som sägs ha en övervägande muslimsk befolkning kallas då för muslimska länder. Ibland utgår man från personens religion – är han eller hon praktiserande, bekännande, troende muslim? Ibland från personens traditioner, seder och bruk som kan förknippas med kulturer i muslimska länder. Kan en person som är agnostiker eller ateist vara muslim? Kan en muslim välja att sluta vara muslim?

Hur är det då med de kanske 400 000 muslimerna i Sverige eller om de nu är 300 000 eller 149 000? Det finns olika bud. Gissningarna bygger vanligen på varifrån personerna härstammar. Om en del av dem sedan är kristna som flytt från förtryck i sina hemländer, eller islamtroende som tillhört en islamriktning som förtryckts i hemlandet, eller ickepraktiserande – det finns det inga uppgifter om.

Lyckligtvis får religionstillhörighet inte registreras i svensk officiell statistik så där finns inte uppgifter att hämta. Inte heller är det tillåtet att i officiell statistik gruppera befolkningen i etniska kategorier. Detta är viktigt och ska givetvis gälla i en liberal demokrati.

Men det finns ju muslimska organisationer. Kan de ge underlag för skattningar av antal?

Det finns islamiska trossamfund som är registrerade av staten och som kan få statliga bidrag. För bidrag krävs uppgift om antal ”betjänade”, som termen lyder, som utgörs av medlemmar eller registrerade deltagare i samfundets verksamheter. År 2009 var 110 000 betjänade. Många av dessa kan antagligen betecknas som troende och praktiserande, även om del av dem kanske mer är personer som håller fast vid sedvänjor med ursprung i de länder de härstammar från. Kanske liknar de därvid svenskar som är med i Svenska kyrkan för dop, vigsel och begravning.

Hur det är med dem som kallas muslimer och inte betjänas av de här organisationerna vet man mindre om. I undersökningar om vad ”muslimer” anser i olika frågor brukar forskarna utgå från om tillfrågade personer själva ser sig som muslimer. I studier i Sverige av ”muslimer” ser man varierande – positiva och negativa – förhållningssätt till islam och till traditioner och seder förknippade med muslimska länder.

Islam är inte en homogen religion. Även inom de stora huvudgrupperna sunni och shia finns många olika islaminriktningar. Det finns ingen av alla troende muslimer accepterad ”rätt” tolkning av Koranen.

Muslimer i Sverige är en heterogen samling människor. Detta gör det vanskligt när staten försöker komma till tals med ”muslimerna”.

Statsrådet Erik Ullenhag vill på DN Debatt den 13 januari 2011 motverka barriä­rer mellan grupper där han ser det ”muslimska Sverige” eller ”svenska muslimer” som en grupp. Han inbjuder ”företrädare för det muslimska Sverige” till samtal. Det är som om det muslimska Sverige existerar som något homogent (bortsett från ett mindre antal extremister) och att det finns något gemensamt som ”företrädare” kan artikulera.

Ullenhag är inget undantag. Så här förhåller sig regering, riksdag, kommuner och myndigheter. Det finns ett antal muslimska och islamiska riksorganisationer i Organisationssverige. Men att söka efter muslimska ”intressen” som skulle vara intressen för alla muslimer av olika slag i Sverige ser jag som högst betänkligt.

Att det finns muslimer som söker sig samman och bildar föreningar för gemensamma syften är givetvis bra men det är fokus på ”alla” som jag ifrågasätter.

Försök till homogenisering av muslimer finner man i Säpoutedningen om våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige. Det ”finns en struktur med riksförbund och paraplyorganisationer som kan föra många svenska muslimers talan”. Ja, kanske dessa kan tala för upp mot 110 000 människor men ingalunda för 400 000.

”Samarbete mellan muslimska och icke-muslimska föreningar kan också bidra till att skapa och stärka en svensk-muslimsk identitet”. Tanken på en övergripande svensk-muslimsk identitet finner jag häpnadsväckande, inte minst då den framförs av en statlig myndighet.

Detta vi-och-dom-tänkande i det offentliga Sverige är vanligt. Att muslim inte är något homogent och enhetligt blundar man för. Behovet att finna representanter och talespersoner för muslimer är så starkt att man blundar för verkligheten.

Man inser inte heller att fokuseringen på så kallade representanter – ibland nästan självutnämnda – kan bidra till frustration och konflikter med muslimer som inte alls känner sig företrädda av de här talespersonerna. Även bland praktiserande muslimer finns högst olikartade intressen. Att staten och kommuner vill ha organisationer och personer att samtala med är naturligt, men det viktiga är då att inse att dessa endast representerar sina medlemmar och inga andra.

Medier i Sverige är ofta lika aningslösa. Dagens Nyheters ledare skrev 16.12 2010 om ”det muslimska civilsamhället” och ”det muslimska samhället”. Som om det skulle finnas några sådana företeelser i Sverige (jämför om vi skulle tala om ”det kristna civilsamhället” eller ”det lutheranska civilsamhället”).

Vi-och-dom-tänkande är positivt i många sammanhang – utan ett ”dom” finns ju inte ett ”vi”. Men här är det negativt.

Att dela in människor i kategorier och jämföra och betygssätta ”grupper” är vanligt i dagens Sverige. Inte minst destruktiv är ”gruppifieringen” av muslimer. Det är dags att sluta att ”uppifrån”, som ”vi” i förhållande till ”dom”, tala och skriva om ”muslimerna i Sverige”. Det handlar om individer som själva kan ha valt att karakterisera sig som muslimer, men då på en mångfald olika sätt och givetvis är välkomna att göra det. Och i kombination med andra identifikationer, exempelvis kopplade till medborgarskap, arbete, boende, kultur, språk. Alla bör ses som individer och själva få välja hur de vill karakterisera sig och i vilka sammanhang de vill ingå.

Ingemund Hägg
UNT 13/3 2011