Årets folkliga protester i arabvärlden samt demonstrationerna i dagarna mot utgången av det ryska parlamentsvalet har med emfas aktualiserat viktiga frågor kring den världspolitiska utvecklingen. I ett bredare perspektiv är den centrala frågan varför vissa länder har lyckats upprätta effektiva samhällsinstitutioner medan andra misslyckats och hur förändring kan åstadkommas?

Enligt de flesta politiker och debattörer är lösningen fria val och demokrati. Vad som emellertid saknas är en djupare diskussion kring själva staten, i synnerhet de regelverk och myndigheter som sammantagna bär upp staten.

Visst, det existerar skillnader i styrelseskick och ekonomiska system, men vad gäller staten antas den i grunden se likadan ut överallt. Skillnader mellan länder rör främst gradskillnader. Utvecklingsländer antas således vara på väg mot ett mer utvecklat stadium där slutmålet är den moderna västerländska staten. Men stämmer verkligen detta?

I min forskning om Kirgizistan, en tidigare Sovjetrepublik som de senaste åren varit föremål för återkommande folkliga protester och avsättandet av två presidenter, hävdar jag att antagandet att den politiska utvecklingen går i viss bestämd riktning riskerar leda in oss på fel spår. I stället för att fokusera på hur stater borde organiseras är den verkliga utmaningen att förstå hur de faktiskt fungerar, även om denna logik inte medger effektiv samhällsstyrning eller ekonomiskt framåtskridande. Historien visar nämligen att institutioner inte nödvändigtvis förändras bara för att de är ineffektiva.

I fallet Kirgizistan bestäms rekryteringen av politiker och tjänstemän av pengar. En informell marknad har vuxit fram där politiska poster och tjänsteämbeten köps och säljs. På denna marknad betalar individer stora summor pengar, vida överskridande vanliga mutor, för offentliga poster under förespeglingen att investeringen ska förränta sig.

Återbäringen är oavhängig av löner, vilka är försumbara. Individer investerar i offentliga anställningar för att omvandla beslutsfattande- och implementeringsbefogenheter till privat kapital. Ekonomiska marknader är underutvecklade och underordnande staten vilket reducerar incitamenten att investera i dessa.

Penningkorruption kan i detta system inte ses som en regelöverträdelse. Det är ett standardiserat sätt att ordna relationer mellan individer och en dominerande norm för fördelningen av ”kollektiva” nyttigheter och tjänster.

För möjligheterna att förränta kapital är det viktigare att vara den politiker eller tjänsteman som avgör hur offentliga ämbeten, funktioner och nyttigheter omsätts i pengavinster än att vara en privat aktör som med olika medel försöker tillförskansa sig favorisering från statliga myndigheter.

Att köpa och sälja ämbeten är visserligen inget nytt fenomen. I Sverige idkades handel med ämbeten så pass sent som till 1800-talets första hälft. En avgörande skillnad är alltjämt det faktum att i de historiska prejudikaten var försäljningen en viktig del av finansierandet av kronan. I Kirgizistans fall cirkulerar pengarna informellt mellan olika individer medan statskassan gapar tom. Tanken om statliga ämbeten och offentlig sektor får i detta sammanhang nästan lika liten betydelse som om den skulle appliceras på en privat investering i aktier eller fastigheter.

Betyder detta resonemang att Kirgizistan aldrig kommer att röra sig mot den moderna väststatsmodellen? Nej, det finns inget ofrånkomligt med detta system. Vi kan jämföra med Georgien, en annan postsovjetisk stat organiserad på liknande sätt fram till början av 2000-talet, men där hela investeringspyramiden från politiska makthavare till gräsrotsbyråkrater under de senaste åren har eliminerats genom en total omkullkastning av det gamla systemet.

Lärdomen att dra från Georgien är dock att förändring av systemet och möjligheter att slå in på ny bana kräver långt mer radikala åtgärder än de gradvisa reformer som forskare och praktiker vanligtvis förespråkar.

Johan Engvall

forskare Centrum för Rysslandsstudier, Uppsala universitet.

UNT 24/12 2011