För 50 år sedan ryckte jag in på S1 i Uppsala. Vi tilldelades var sin k-pist och tillsades att förstå att det var den som skulle rädda oss när det blev allvar. Med den kunde vi lugnt invänta bakom något skydd, och först när vi kunde se fienden i vitögat så skulle vi ... Ja, vad då? Själv hade jag nog varit avsvimmad av skräck.

Sedan den dagen har jag en djup avsky för krig och den har bara tilltagit, även om jag blev något lugnare sedan jag pensionerades från den aktiva värnplikten. Men vetskapen om att det svenska värnpliktssystemet aldrig skulle kunna stå emot en professionell invationsarmé har levt kvar.

Som strutsen har jag valt att stoppa huvudet i sanden. Men också undrat över vilka alternativ som funnits.

Nedrustningsvännerna har säkert en mycket vällovlig uppgift, men är alternativet till kärnvapnen det konventionella kriget, där kvinnor och män slaktas på ohyggliga sätt? För egen del har jag, i tysthet, känt en sorts trygghet i att kärnvapnen verkligen varit avskräckande, särskilt för oss i Europa. Och oavsett om vi varit alliansfria eller inte.

Nu har möjligheten till krig åter blivit en realitet i Europa. Därför diskuteras nu återigen för och emot ett svenskt Nato-medlemskap. Det är tyvärr en helt orealistisk fråga. Har de som debatterar verkligen tänkt sig in i vad alternativen skulle innebära för den enskilde – när kriget kommer?

I stället blir det en kvasi­ideologisk diskussion om ”riskerna” för och emot. Att Sveriges alliansfrihet genom åren har garanterat oss ..., ja, vad då? Att ett Nato-medlemskap skulle innebära att krigshetsande nationer fick flytta kriget till Sverige och rent av placera ut kärn­vapen. Verkligen?

Skulle Sverige kunna stå utanför på samma sätt som för 70 år sedan? Jag kan inte säga vilket alternativ som verkligen gagnar oss, men det känns hemskt att lyssna på politikerna när man talar för och emot Nato-medlemskap, utan att med ett ord beskriva det ohyggliga lidande som krig innebär. Oavsett hur hedervärt det är att försvara Sverige.

Räcker det inte med att miljontals människor har blivit flyktingar?

Jag har inget svar. Så jag blundar för verkligheten och stoppar huvudet i sanden igen.