Sveriges universitet är i förändring. Autonomireformen innebär att universiteten får ökad frihet jämfört med idag, och att de själva skall ansvara för stora delar av sin organisation.

Reformens bärande tanke är god: Att stärka de svenska universitetens internationella konkurrenskraft. Dock är de nyvunna möjligheterna kopplade till ett stort ansvar för det svenska forskningsklimatet. Risk för stagnation och missväxt på forsknings- och innovationsområdet föreligger, då de unga forskarnas situation är kritisk.

Universitetens och det svenska forskarsamhällets stora ödesfråga handlar om hur man får unga människor att vilja ägna sig åt vetenskap och forskning. Om Sverige fortsatt skall vara en stark kunskapsnation måste universiteten ha en strategi för att ta till vara kommande forskargenerationer. Dagens oklara karriärvägar för unga forskare är det svenska kunskapssamhällets akilleshäl!

Den 1 januari 2011 kommer med all sannolikhet autonomireformen att träda i kraft. Reformen leder till ökad frihet för statliga universitet och högskolor genom avregleringar vad gäller organisation och anställningsformer. Universiteten skall nu själva bestämma vilka kategorier av forskare och lärare som skall anställas, samt hur karriärstrukturerna skall se ut.

Hur ser då karriärstrukturerna ut i dag vid de flesta statliga högskolor och universitet? Svaret är enkelt: Vid många lärosäten finns inga tydliga karriärvägar för yngre forskare. Detta leder till att många unga forskare antingen stannar upp i sin karriär, faller igenom, eller hoppar av. De enda lagstadgade lärarbefattningar som finns vid statliga universitet och högskolor är lektor och professor. Dessa höga positioner uppnås inte sällan sent i karriären, då forskaren hunnit bli en bit över 50 år. Innan dess finns mycket små möjligheter till tillsvidareanställning. Detta leder bland annat till att många forskare hankar sig fram under lång tid (kanske under en period av 10-15 år) på tillfälliga kontrakt.

Vad är då konsekvensen av detta? Jo, detta begränsar de unga forskarnas möjligheter till fritt tänkande. Det är svårt att bedriva nyskapande verksamhet om man befinner sig i en stark ekonomisk beroenderelation till sina institutioner och de officiella ämnesföreträdarna. De yngre forskarna tvingas ofta arbeta på andras projekt, utan egen frihet i forskningen. Detta gör det mindre attraktivt att ägna sig åt forskning.

Anställningstrygghet är en förutsättning för att säkerställa verksamheten för unga forskare och för att dessa skall kunna ha nydanande och ibland obekväma åsikter. Universiteten skall vara platser med högt i tak och arenor för ifrågasättande. Så är det inte alltid i dag för de unga forskarna, för vilka vill såga av den gren de själva sitter på?

Vad skall då universiteten göra? Nu skall universitetens styrelser sätt sig ner och före jul förhoppningsvis komma fram till hållbara och genomtänkta lösningar vad gäller organisation och framtida verksamhet.

Vad gäller karriärstrukturerna vid universiteten så finns det förslag på att införa det som på engelska kallas för tenure-track. Detta system innebär ett på förhand fastlagt karriärprogram, med självständiga lärar- och forskarbefattningar på olika nivåer. För att ett sådant system skall fungera krävs noggranna tjänstetillsättningsförfaranden där externa och oberoende sakkunniga genom så kallad peer-review utvärderar ansökningar från ett vanligen stort antal sökande.

Det är dags att införa tenure-track inom universitetsvärlden. Om universitetens ekonomiska läge begränsar genomförandet av förbättringar av unga forskares karriärvägar så måste universiteten ta sitt nyvunna ansvar och anpassa (det vill säga minska) dimensioneringen av forskarutbildningen och de efterföljande karriärsstegen.

Problemen för unga forskare har uppkommit genom det forskningspolitiska vakuum som rått till följd av oklar ansvarsfördelning och brist på samordning mellan de olika forskningspolitiska aktörerna. Nu kommer autonomireformen. Låt oss ta detta tillfälle i akt för att ge de unga forskarna vettiga arbetsförhållanden, och en chans att vara fria och uppfinningsrika. Universiteten måste göra sitt yttersta för att samarbeta i denna ödesfråga för forskarsamhällets bästa, och inte primärt tänka på hur de bäst konkurrerar ut varandra. De karriärsystem som till slut implementeras vid olika lärosäten måste vara jämförbara och internationellt gångbara. Detta är en förutsättning för framgångsrik svensk forskning.

Johan Kreuger
docent i molekylär cellbiologi, Uppsala universitet
UNT 22/9 2010