När landshövding Göran Enander besöker i Knivsta kommun 13 mars 2019 möter han en kommun som verkar sakna fotfäste. Bilden av samhället skiljer sig åt mellan kommunalråd och medborgare.

Knivsta lider dessutom av dialogtorka och medieskugga.

Självklart ska Knivsta till exempel växa. Men kommunstyrets fixerade vision från 2014 är, i all sin torftighet, fortfarande att Knivsta inom en nära framtid ska växa ”till en modern småstad” om 40 000–60 000 invånare.

Den mest bärande kritiken mot denna vision är

1. en tillväxt av dessa dimensioner kräver en omsorgsfullt förankrad planprocess,

2. en sådan planprocess ska utgå ifrån vad som är omistliga bevarandevärden – sådana finns i kulturarv och i miljöhänsyn, samt

3. visionen måste rimligtvis ha långsiktigt hållbar livsmiljö som kvalitetsprincip – helt enkelt vara trivsam för alla åldrar.

Nackdelen med befintlig "Vision" är ju att den är formulerad av en teknokratisk kommunalrådsideologi, vars främsta syfte under sex år har varit att befrämja tillväxt framför allt.

En hetsad förvaltning tycks som en konsekvens ha blivit uppmanad att slänga alla försiktighetsprinciper överbord och spela med i kommunalrådens (M+C+S) uppgörelser utan korrekt upphandling med ett flertal exploatörer av tveksam vandel och soliditet.

Lag, spelregler och medborgardialog åsido: markförsäljning och tillväxt var målet.

Bristen på professionell hantering av planfrågor och ekonomi blev efterhand alltmer besvärande. Sedan kom en ganska förutsebar konjunkturnedgång. Kommunalrådens åsidosättande av spelregler och diarieföring beträffande samhällsplanering, affärsuppgörelser och upphandlingsregler ledde till påfallande politikerleda vid senaste valet. Strax därefter – absolut inte dessförinnan – informeras att kommunalskatten måste höjas med 70 öre för att rädda ekonomiläget.

Det är bara början. Eftersom entusiasmen var åtskilligt högre än förmågan till långsiktigt tänkande, så borstades nästan alla infrastrukturfrågor åt sidan. Seriösa omöjligheter att lösa avloppsfrågor dök upp. Panikartade förslag som slamtömning på åkrarna och långväga ohyggligt dyra Käppala-lösningar är kommunalrådsreaktionen.

Värst är tillväxt utan fungerande kommunikationer. 4:a spår – om hur många decennier? Sittplats på tågen? Glöm det i rusningstid.

Kan vi förlita oss på den politiska oppositionen? Avsaknaden av en kunnig, insatt, och välmotiverad opposition är smärtsamt påfallande. En ny mandatperiod: samma vision – och samma gamla kommunledning, nu förstärkt med V och MP.

Det offentliga samtalet i Knivsta domineras av kommunledningens ovilja till dialog och dess övertag i kommunhusproducerad och skattefinansierad envägskommunikation.

När kommunpolitiker i sin utbyggnadsiver går emot PBL, Miljöbalk och andra speciallagar till skydd för miljö, kulturarv och biotoper så är det länsstyrelsen som är medborgarnas värn i sitt uppdrag som tillsynsmyndighet. Länsstyrelsens specialister som representerar alla våra riksintressen måste få stöd i sin verksamhet.

I detta avseende inger länsstyrelseinstruktionen betänkligheter. I sin nya form riskerar länsstyrelserna att politiseras på ett sätt som undgått den allmänna debatten.

Den ska numera inte bara garantera tillämpning av befintlig speciallag, den har även att främja stundens politiska mål, som bostadsbyggande.

Intressekollision med bevarandevärden? Det främsta målet, även om det oftast är outtalat, borde snarare att som förut vara strikt främja medborgarnas tillit till länsstyrelserna som opartisk tillsynsmyndighet.

Det är undermålig planering som fördröjer byggenskap, inte medborgarnas rätt att överklaga.

Landshövding Göran Enander är välkommen till Knivsta. Det kan bli lärorikt för alla.

Terry Carlbom, fil dr