Som ledarskribent måste man ibland ifrågasätta politikers handlingar beroende på uppgifter som kommer fram i medier som man brukar finna trovärdiga. Själv har jag förstås ställt mig frågande till handlingar och uttalanden av politiker både i alliansen och i oppositionen. Och i torsdags var jag var en av de ledarskribenter som bad en socialdemokrat, Omar Mustafa, klargöra sin ståndpunkt.

Enligt tidningen Expo hade nämligen två egyptiska föreläsare som fällt antisemitiska yttranden bjudits in 2010 av Islamiska förbundet (IFiS), där Omar Mustafa är ordförande. Men, vilket jag förtydligade på Ledarloggen, så var Omar Mustafa inte ordförande i IFiS när den inbjudan gjordes. Det var Abdirisak Waberi, riksdagsledamot för Moderaterna sedan 2010.

I Aftonbladet 11/4 skrev Omar Mustafa sitt svar på kritiken om att organisationer som han lett bjudit in personer som vid olika tillfällen uttryckt sig ”rasistiskt och intolerant”: ”Min mening är att inga sådana personer bör bjudas in om de inte starkt tagit avstånd från sina tidigare hatfyllda uttalanden.”, skrev han bland annat. Han resonemang var övertygande, vilket jag också skrev på bloggen. Att han själv inte hyser antisemitiska åsikter borde ha varit givet, då han arbetat mot rasism i åratal.

Artikelbild

| Maria Ripenberg

Där kunde historien ha tagit slut. Men det gjorde den inte. Först började en rad socialdemokrater slira på begreppen, överse, relativisera och så vidare, i stället för att slå fast de generella värderingar som Omar Mustafa beskrivit i Aftonbladet. Detta var att göra honom en björntjänst. Både jag och Håkan Holmberg har skrivit om detta (Ledarloggen 11/4 och UNT 14/4).

Viviann Macdisi (S) uppmanade då plötsligt Omar Mustafa att lämna IFiS på grund av dess ”kvinnofientliga stadgar”. Det visade sig att hon misstolkat källor som var något helt annat . Ännu allvarligare blev det när en slarvig Mona Sahlin helt oemotsagd i Aftonbladet-TV fick kräva att Omar Mustafa skulle ”ta tillbaka sina antisemitiska uttalanden” – som han aldrig gjort!

I den vevan hade falsarierna börjat löpa amok. En soppa av illvilliga spekulationer, rasism, lögner och konspirationsteorier gjorde drevet till något mer än ett drev, varav ett av de grövsta inslagen var när Expressen falskeligen påstod att Omar Mustafa hade hemliga mångmiljoninkomster! Tidningens utgivare tog senare tillbaka påståendet och beklagade det, men det hann förstås ställa till skada ändå.

Man måste vara blind för att inte se att det gick ett tydligt stråk av islamofobi genom medie-Sverige.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö säger sig inte se islamofobin, men han drar en intressant slutsats: ”Frågan är inte utagerad i och med Omar Mustafas avgång. Tvärtom. Men nu har man försatt sig i det läget där partiet faktiskt bör klargöra på vilka grunder Omar Mustafa inte var lämplig.”…”Det räcker att tillräckligt många inom S och/eller de muslimska samfunden gör bedömningen att Mustafa är ett offer för islamofobin, för att partiet ska stå inför en allvarlig förtroendekris.”

Hon sa ju så här, Veronica Palm (S): ”Jag har aldrig i något samtal tvivlat på att Omar har de värderingar som jag och Socialdemokraterna står för.” När hon ändå bad honom gå från styrelsen skyllde hon på en ”ohållbar situation”. Uppmanades han alltså att lämna styrelsen på grund av lögner och förtal i medierna – alltså dubbel bestraffning? Och varför skulle han få ha kvar andra uppdrag, då Stefan Löfven slagit fast att man inte kan vara ordförande i IFiS och socialdemokrat?

Vi journalister måste med facit i hand vara självkritiska – somliga av oss rejält ångerfulla. Men som Håkan Holmberg skrev i gårdagens UNT bör man också härleda denna sorgliga historia tillbaka till valberedningens sjabbel. Om den gjort rätt skulle S redan från början ha kunnat avfärda kritik mot Omar Mustafa och försvarat honom.

Det är inte bara Omar Mustafa som har skäl att sakna förtroende för Socialdemokraterna efter detta. Men även förtroendet för medier och journalister kan ha fått sig en avsevärd knäck..