Sida kanaliserar, via Svenska Naturskyddsföreningen, bistånd till organisationer som bedriver programmatiskt motstånd mot modern växtförädling. Vi noterade att en av dessa organisationer, Masipag på Filippinerna, inte bara uttalat sitt fulla stöd för vandalisering av offentliga institutioners fältförsök utan dessutom av ansvariga myndigheter misstänks för direkt inblandning.

Vi ifrågasatte om detta är en acceptabel användning av svenska biståndsmedel, men kritiseras för detta utifrån ett kunskapsrelativistiskt synsätt av kollegor från Sveriges lantbruksuniversitet och UIT Norges Arktiske Universitet (UNT 16/11).

Kritiken utgår från föreställningen att det per automatik finns en motsättning mellan växtförädling som bedrivs med traditionella metoder och växtförädling som bedrivs med moderna metoder, bland annat genteknik. Skribenterna försöker också påskina att den som förespråkar att moderna metoder skall få lov att användas också är emot traditionella metoder. Detta är falskt, vi anser givetvis att det sorturval som till exempel Masipag deltar i är en viktig del av växtförädlingen och att alla metoder som grundas i vetenskap skall användas. Det ovetenskapliga som vi kritiserar ligger i att man aktivt motarbetar vetenskapligt välmotiverade program.

Vidare hänvisar skribenterna till ett uttalande av ”230 internationella forskare och experter på området” som hävdar ”att det inte finns någon vetenskaplig koncensus om miljö- hälso- eller sociala effekter kring GMO”. Alla forskare kan förstås inte tycka lika men i stället för att ta fasta på en liten minoritets åsikt rekommenderar vi Jacobson, Böhn och andra intresserade att studera vad de tyngsta vetenskapsorganisationerna, till exempel The American Association for the Advancement of Science eller Europeiska vetenskapsakademiers samarbetsorganisation EASAC, har uttalat i frågan. (http://www.aaas.org/news/releases/2012/1025gm_statement.shtml och http://www.easac.eu/home/reports-and-statements/detail-view/article/planting-the.html).

Dessa uttalanden slår fast att en oro att grödor förädlade med genteknik skulle utgöra en större risk för människor och djurs hälsa eller den omgivande miljön än traditionellt förädlade grödor saknar grund i vetenskapen.

Skribenternas resonemang kokar ner till den konspirationsteori som brukar torgföras av vetenskapsfientliga motståndare mot genteknik, nämligen att det gyllene riset skulle vara ”ett sätt för multinationella utsädes- och kemiföretag att smygvägen ta kontroll över utsädesmarkanden och göra bönder beroende av deras produkter”. Vi är förvånade att våra kollegor ansluter sig till detta nonsens.

Det gyllene riset är ett humanitärt projekt och kommer att vara fritt tillgängligt för resurssvaga bönder. Det skulle givetvis inte lösa alla problem med undernäring, men det är troligt att det åtminstone skulle bidra till att motverka A-vitaminbrist, vilket väl är gott nog i dessa områden där en sådan brist förorsakar stort lidande.

Konspirationsteorin förutsätter för det första att multinationella utsädesföretags verksamhet är av ondo och för det andra att världens vetenskapsakademier och offentligt finansierade växtforskningsinstitut i smyg är megafoner för dessa företag. Så är naturligtvis inte fallet, vi talar för användandet av modern teknik för att vi tror att det vore förödande att inte använda de bästa växtförädlarverktygen i kampen mot fattigdom och miljöförstöring, inte för att vi är köpta av något företag. Om det Gyllene riset finge användas skulle det på ett mycket påtagligt sätt visa att kampen mot genteknik är missriktad och motverkar - inte bidrar - till utsatta människors strävan att lyfta sig ur sin fattigdom.

Torbjörn Fagerström professor emeritus i teoretisk ekologi, Lunds universitet / f.d. prorektor Sveriges Lantbruksuniversitet

Stefan Jansson professor i växters cell- och molekylärbiologi, Umeå universitet

Sten Stymne professor i växtförädling, Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp

Jens Sundström docent i växtfysiologi, Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala

UNT 3/12 2013