De senaste tio åren har en hel rad länder, som tidigare varit auktoritära stater, blivit demokratiska om än i varierande grad. Ett problem i många unga demokratier är att de politiska institutionerna och processerna är svaga och sårbara. Detta är bakgrunden till att etablerade demokratier, däribland Sverige, har engagerat sig i det som kallas demokratibistånd.

Demokratibistånd syftar till att stötta processer och institutioner som är nödvändiga för att ett demokratiskt system ska kunna konsolideras.

Bistånd genom politiska partier är en del av demokratibiståndet. Utgångspunkten är att det ska bidra till demokratisk utveckling.

Att ge bistånd genom politiska partier motiveras utifrån övertygelsen att politiska partier är nödvändiga institutioner i demokratier. Samtidigt är det svårt att etablera stabila partisystem och det är anledningen till att bistånd genom politiska partier har blivit en del av biståndspolitiken.

Denna typ av stöd är dock kontroversiell. Är det rätt av stater att påverka utvecklingen av processer och institutioner i andra länder på detta sätt? Svaret har ofta varit att bistånd genom politiska partier behövs, eftersom politiska partier är nödvändiga i demokratier och att stödet kan ses som en motvikt till det omfattande biståndet till civilsamhällesorganisationer.

En annan kritisk fråga handlar om huruvida bistånd genom politiska partier har någon effekt. Bidrar biståndet till stabilare och mer välfungernade politiska partier, och har det någon effekt på demokratisk utveckling?

Det finns ingen gemensam modell för bistånd till politiska partier. I Sverige, som i några andra länder, har huvudmodellen varit att biståndet ges via organisationer knutna till riksdagspartier som själva identifierar vilka partier de vill samarbeta med. Sammantaget är det svenska biståndet utspritt på många olika länder. Nederländerna har en annan modell med i huvudsak en organisation som bedriver bistånd till politiska partier och där antalet samarbetsländer är begränsat till de länder där Nederländerna bedriver övrig biståndsverksamhet. Länder som USA och Storbritannien, har en blandning av dessa två modeller. Inriktningen på bistånd till politiska partier varierar också. Vissa biståndsgivare samarbetar med enskila partiorganisationer med andra inriktar sig på att stärka hela partisystemet.

Omfattningen av stödet varierar också mellan biståndsgivare.

Sverige lägger ungefär 80 miljoner kronor om året av biståndsbudgeten på denna typ av stöd medan Danmark avsätter mindre än hälften så mycket.

Slutligen så finns det stora skillnader samordningen, och i hur integreret detta bistånd är med annan biståndsverksamhet.

I den kunskapsöversikt som presenteras i min rapport till Expertgruppen för Biståndsanalys argumenterar jag för att det är svårt att visa på positiva effekter, i alla fall i förhållande till det övergripande målet om demokratisk utveckling. Detta är inte oväntat, eftersom biståndet organiseras på olika sätt, har stor geografisk spridning och skiljer sig åt i genomförandet.

Jag hävdar också att bistånd genom politiska partier kan ge oönskade effekter, till exempel när det största partiet i ett land får bistånd, samtidigt som målet är att uveckla ett pluralistiskt partisystem med starka partier som kan utmana varandra om makten.

Det kan ändå vara motiverat att fortsätta ge bistånd till politiska partier. Som med mycket annat bistånd är det orimligt att förvänta sig snabba resultat. "Att bygga starka partier är en oändlig uppgift" skrev den amerikanska biståndsorganisationen National Democratic Institute nyligen på Twitter.

I en demokrati finns det heller inga organisationer som kan ersätta politiska partier. Samtidigt verkar inte partier i ett vakum utan i samspel med många andra samhällsinstitutioner och är beroende av att dessa institutioner fungerar, till exempel parlament, valmyndigheter, fri och oberoende press och rättsväsendet. Detta talar för att bistånd till politiska partier måste samordnas med övrigt demokratibistånd. I dag är samordningen begränsad. Bistånd till politiska partier styrs, likt övrigt bistånd, av en strategi framtagen av utrikesdepartementet. En betydande del av medelstilldelningen är dock baserad på de svenska riksdagspartiernas storlek (ju fler riksdagsmandat desto mer pengar). En sådan fördelning innebär att insatserna inte tydligt kopplas till andra demokratiinsatser.

Sammantaget visar kunskapsläget att de mätbara resultaten av bistånd genom politiska partier är begränsade.

Det innbeär inte per automatik att detta bistånd inte haft några positiva effekter, utveckling av stabila partier tar, och måste få ta, tid.

Förutsättningarna för positiva resultat skulle dock kunna stärkas med god kontextanpassning och en förbättrad samordning med övrigt demokratibistånd.

Lars Svåsand, professor Universitetet i Bergen, Norge