Den 25 juni presenterade regeringen ett lagförslag (Ds 2013:49) som öppnar för att omvandla våra lärosäten till något man kallar högskolestiftelser. Detta oåterkalleliga beslut om i vilken verksamhetsform våra universitet skulle kunna drivas vill regeringen nu snabbt fatta. Redan 1 juli 2014 vill man att den nya lagen ska träda i kraft. Vi tar avstånd från detta förslag som vilar på premissen att högskolevärlden bör ”marknadifieras” och som i praktiken öppnar för att våra universitet omvandlas till aktiebolag.

Låt oss först säga att vi välkomnar en diskussion om huruvida myndighetsformen verkligen är den verksamhetsform som är bäst lämpad för universitet och högskolor.

Det är till exempel ett reellt problem att dagens regler begränsar möjligheten för våra universitet att sluta avtal med internationella forskningsprogram.

Men även om diagnosen är korrekt innebär det inte att regeringens lösning är rimlig eller ens önskvärd.Regeringens förslag är i själva verket illa berett med en helt otillräcklig konsekvensanalys vad avser lärares och forskares arbetsvillkor, studenters rättigheter och det kollegiala inflytandet.

Därtill är det uppseende­väckande att ett förslag som kan komma att få omfattande och oåterkalleliga konsekvenser för hur våra universitet organiseras baseras på en anonym tjänstemannaprodukt snarare än en offentlig utredning.

Denna fråga – universitetens verksamhetsform – är i själva verket så avgörande och central att vi uppmanar våra politiker att ta frågan på största allvar. Det duger inte att lägga fram ett inom regeringskansliet framkompromissat förslag där Finansdepartementets ord förefaller ha fått väga tyngst. Vi efterlyser ett brett partipolitiskt engagemang och ansvarstagande i denna fråga.

Termen ”högskolestiftelse” är vilseledande. Något stiftelsekapital är det inte tal om – den typ av finansiella muskler som stiftelser normalt förses med för att verkligen kunna vara självständiga saknas.

Inte heller är någon begränsning av detaljstyrningen i sikte; den nya verksamhetsformen ska omfattas av samma redovisnings- och återrapporteringskrav som ställs på statliga universitet. Räntan på eventuellt myndighetskapital får inte fritt disponeras, utan medlen får bara användas på det sätt som anvisas av riksdag och regering.

I korthet: någon reell utökning av handlingsfriheten, mer än som avtalsslutande part, kan inte urskiljas i förslaget. Således ett begränsat resultat för en stor reform där den nya privaträttsliga verksamhetsformen för med sig så mycket osäkerhet för lärare, forskare och studenter att man med fog kan fråga sig om nackdelarna står i rimlig proportion till det man anser sig vinna.

Vi ser regeringens förslag om högskolestiftelser som ytterligare ett led i den pågående ”marknadifieringen” av universitetsvärlden. Vad man föreslår är i praktiken en öppning för att omvandla högskoleverksamhet till ett eller flera aktiebolag. Detta är vad som har hänt med de stiftelsehögskolor som inrättades i början av 1990-talet (Chalmers och Jönköping). All forskning och undervisning bedrivs där i aktiebolagsform. Detta problematiseras aldrig i regeringens utredning.

På vilket sätt skulle aktiebolaget vara en mer passande verksamhetsform än myndigheten för forskning och undervisning inom högskolan? I aktiebolagsformen är rektor verkställande direktör och kollegiala beslutsorgan undanröjda.

I den nya sköna värld som regeringen ser framför sig är marknaden den normativa idén. Universiteten, menar man, måste komma in i matchen, börja odla sitt varumärke, kommersialisera sig och bidra till innovation. Vi ser det som en självklarhet att universiteten fortsätter vara öppna mot det omgivande samhället och ha goda kontakter med näringsliv och det civila samhället – såväl lokalt, nationellt som internationellt.

Däremot tror vi att det är en i grunden dålig idé att stöpa om universiteten i en verksamhetsform normerad efter marknad och företag. I vår vision av ett modernt universitet som står för utbildning och forskning av högsta kvalitet har i stället professionen och det kollegiala inflytandet nyckelroller. Det kollegiala inflytandet har historiskt sett fungerat som ett viktigt skydd mot politisk och byråkratisk följsamhet från universitetens sida. Universiteten bör snarast agera motvikt till marknaden i den meningen att man bedriver grundforskning, ställer frågor och levererar samhällsanalyser på eget initiativ och ansvar.

Universiteten bör dessutom ha ett ansvar att bidra med sådan kunskap som inte nödvändigtvis ger direkt ekonomisk vinning men som har bäring på andra dimensioner av ett gott liv, såsom livskvalitet, kultur, demokrati och rättvise- och hållbarhetsfrågor.

Inom kort, senast den 15 november, ska remissinstanserna lämna sina synpunkter på regeringens förslag. Det vilar nu ett tungt ansvar på dem som har att reagera på ett illa berett förslag, utan konsekvensanalys, som kan få oåterkalleliga konsekvenser för universitetens ställning som oberoende kunskapsorganisationer. Vi menar av skälen ovan att Uppsala universitets konsistorium bör uttala ett tydligt nej till regeringens förslag. Ett sådant ställningstagande skulle skicka ett viktigt budskap till vår utbildningsminister som ju säger sig värna universitetens autonomi.

Budskapet är att frågan om autonomi bör vara grundad i omsorgen om arbetsvillkoren för enskilda forskare och lärare, snarare än att fokusera nya verksamhetsformer som bygger på marknadens idé och riskerar att slå sönder det kollegiala inflytandet och förstärka inslagen av toppstyrning i universitetsvärlden.

 

Shirin Ahlbäck Öberg
docent, Statsvetenskapliga institutionen

Li Bennich-Björkman
professor, Statsvetenskapliga institutionen

Hans Ellegren
professor, Institutionen för ekologi och genetik

Christer Karlsson
docent, Statsvetenskapliga institutionen

Jan Lindegren
professor, Historiska institutionen

Sten Widmalm
professor, Statsvetenskapliga institutionen

Sven Widmalm
professor, Institutionen föridé- och lärdomshistoria

UNT 6/10 2013