På senare år har det blivit populärt att visa det arbete som olika yrkesgrupper gör i TV. Brandmäns, polisers och ambulanspersonals insatser i verkliga livet filmas via privata produktionsbolag. Programmen är populära och de ansvariga hävdar att det finns ett allmänintresse att ge inblick i utryckningspersonalens viktiga arbete. En annan aspekt som lyfts fram är att medborgarna ska veta vad deras skattepengar används till. Även patienter under sjukhusvård filmas på ett liknande sätt.

De privatpersoner som filmas tillfrågas inte på förhand, utan får ta ställning i efterhand om de går med på att det som spelats in sänds.

Olyckor, svår sjukdom, påfrestande behandlingar, personer som försöker ta sitt liv, inget är heligt - allt kan filmas.

Många har reagerat mot hanteringen med hänvisning till att vården borde få vara en fristad där vår integritet skyddas när vi är som mest utsatta. Just nu är ett fall med en svårt cancersjuk patient, som mot sin och sina anhörigas vilja, visats upp i tv-serien ”Sjukhuset” föremål för rättslig prövning. Uppsala läns landsting friades i detta ärende till vår stora förvåning från integritetsbrott i första instans. Domen har överklagats, så fortsättning följer.

Som företrädare för personer med funktionsnedsättningar och svåra sjukdomar är vi positiva till att man skildrar vårdens verksamhet, men vi anser att det bör göras tillsammans med människor som själva vill medverka. Människors egna berättelser om sina upplevelser av sin sjukdom och de behandlingar man genomgår är viktiga för att vi andra ska få förståelse för vad vården kan göra och hur det är att leva med någon form av ohälsa eller funktionsnedsättning. Det finns många exempel på dokumentärprogram som gjorts med varsamhet och respekt för de medverkande. När det görs som bäst innebär detta sann folkbildning.

Tyvärr har det arbetssätt som de berörda produktionsbolagen STRIX och TITAN använder inget gemensamt med dessa dokumentärer. Där handlar det om det motsatta, i ett ständigt sökande efter nya sensationer.

Ytterst ansvariga är dock sjukhusledningarna i de landsting som tillåter filmningen. De försvarar sig med att den filmade personen har några dagar på sig att besluta sig för att säga ja eller nej till att det inspelade visas på TV och att ansiktet kan dimmas. Med tanke på att såväl den filmade som dennes anhöriga i regel befinner sig i ett kristillstånd i samband med akut sjukdom anser vi tillvägagångssättet ytterst olämplig. Vi finner det oacceptabelt att vi mitt i allvarlig sjukdom mot vår vilja ska riskera att bli infångade av ett TV-team. Att i en sådan situation överhuvudtaget behöva ta ställning till om händelsen ska visas i ett TV-program finner vi ovärdigt. Själva ställningstagandet stjäl dessutom livsviktig tid som behövs för återhämtning.

Allt det här kan ske trots att det i såväl Hälso- och sjukvårdslagen och Patientsäkerhetslagen uttryckligen står att ”hälso- och sjukvården särskilt ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet” respektive ”att vården så långt som möjligt ska utformas och genomföras i samråd med patienten och att patienten ska visas omtanke och respekt.”

Nuvarande lagstiftning kan uppenbarligen inte skydda oss medborgare mot dessa mediala övergrepp. Regeringen bör därför snarast se över frågan och återkomma med skärpta regler som kan garantera vår integritet när vi är som mest vårdbehövande.

Ingrid Burman

Ordförande Handikappförbundet

Anki Sandberg

Samordnare Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH)

Rickard Bracken

Projektledare Hjärnkoll