Den senaste tiden har exempelvis Dagens Industri och Sveriges Radio publicerat flera reportage om kommunsektorns ekonomiska utmaningar. Fokus har lagts på sektorns ökande skuldsättning, där bilden ges att ”skulderna skenar” och att ”skuldberget når nya höjder”.
Det är riktigt att kommunsektorns skulder har ökat de senaste åren och att den utvecklingen ser ut att fortsätta framöver. Ändå bör bilden av skenande skulder nyanseras.
Orsaken till de växande skulderna är att investeringsbehoven i kommunsektorn är historiskt höga eftersom demografiska förändringar i form av växande befolkning och en större andel barn och äldre leder till ökande behov av skolor, äldreboenden, vårdinstituioner m.m.
Till det kan läggas nödvändigheten av ökad nyproduktion av bostäder och ett renoveringsbehov i det fastighetsbestånd som byggdes under rekordåren på 1960- och 70-talen samt utbyggnad och underhåll av infrastruktur och VA.
År 2017 ökade därför investeringarna i kommunsektorn med 14 procent medan skulderna ökade med måttliga 4 procent. Kommunsektorn har således kunnat upprätthålla en hög självfinansieringsgrad, ca 70 procent, trots omfattande investeringsbehov.
Vidare avser cirka 80–85 procent av kommunkoncernernas skulder de kommunala bolagen, som bland annat är verksamma inom bostads- och energiförsörjning. Det är viktigt att komma ihåg att parallellt med att skulderna ökar byggs också betydande tillgångar upp. Enbart marknadsvärdet av tillgångarna i de kommunala bostadsbolagen motsvarar kommunsektorns samlade låneskuld.
Förvisso saknas inte utmaningar i kommunsektorn. De demografiska förändringarna i kombination med ökade krav på kommunala verksamheter och en ökande försörjningskvot, där skattebetalarna ska försörja allt fler barn och äldre, kommer att leda till kostnadsökningar.
Därför är det viktigt att nu besluta om åtgärder som förhindrar ett gap mellan löpande kostnader och kommunala intäkter. De kortsiktiga alternativen är tydliga prioriteringar eller effektiva besparingsprogram i kommunernas verksamheter, och att staten tar större ansvar genom högre statsbidrag, och allra helst en kombination av dessa åtgärder.
Det viktiga är att det tas beslut i tid så att vi inte snart sitter i en situation där kommunerna börjar låna till driften. Långsiktigt kommer andra alternativ av mer strukturell karaktär vara nödvändiga, åtgärder som uttreds av bland annat Kommunutredningen.
Med detta sagt kan ändå konstateras att den största kommunala utmaningen är kompetensförsörjningen. Den ökade efterfrågan på kommunala tjänster innebär att kommuner och regioner behöver rekrytera två tredjedelar (67) procent av alla nytillkomna förvärvsarbetande personer varje år, vilket ska jämföras med år 2017 då andelen förvärvsarbetande som arbetade för kommuner och regioner i snitt låg på 26 procent.
Detta snabbt stigande gap är idag det största hotet mot en väl fungerande välfärd. Att kommunsektorn skulle kunna rekrytera tre fjärdedelar av alla nytillkommande på arbetsmarknaden är enligt vår uppfattning varken möjligt eller önskvärt. Att antalet arbetande timmar generellt sett behöver öka är också mycket tydligt när man ser dessa siffror.
Det bästa sättet att möta det ökade kompetens- och personalbehovet är därför att skapa förutsättningar att öka förvärvsfrekvensen med framför allt högre delaktighet på arbetsmarknaden. En fokusering på utbildning, kompetensutveckling och att snabbare få våra nyanlända i jobb är en förutsättning för att kommuner och regioner framöver ska kunna leverera de välfärdstjänster som medborgarna efterfrågar och har rätt till.
Att kommunerna ska kunna bygga skolor och äldreboenden, och sjukhus i regionerna, utan att veta att det finns personal att fylla verksamheten med är ett vågspel som förnuftiga kommun- och regionledningar knappast vill ge sig på.
Kommuninvests bedömning är att investeringar är nödvändiga. Äldreboenden, sjukhus, bostäder och infrastruktur måste finnas, så den berättigade frågan är om driften kan säkras.
Vi menar att det inte är finansieringskostnaden för investeringarna som är den största utmaningen framöver, utan om kommuner och regioner kan kompetensförsörja skolan, vården eller det nybyggda äldreboendet. Där borde politiken kraftsamla och fokusera och helst då i breda överenskommelser mellan stat, kommuner, regioner och arbetsmarknadens parter så att kompetensförsörjningen blir långsiktigt hållbar.