Forskningen är entydig: utbildning lönar sig. Högutbildade har generellt högre lön än personer med kort utbildning, de har lägre arbetslöshet och klarar sig betydligt bättre i lågkonjunkturer. Just arbetsmarknad och utbildningspremier – alltså hur mycket mer man får i lön om man vidareutbildar sig – uppmärksammas ofta av politiker och studenter.

Det är förstås viktiga faktorer, och det ­råder ingen tvekan om att utbildning måste löna sig mer för stora kvinnodominerade yrkesgrupper som sjuksköterskor och lärare. Men beslutet att satsa på högre utbildning är en långsiktig investering för både individen och samhället med många andra positiva effekter än enbart de som syns i plånboken.

Vilka är då dessa positiva effekter och hur mycket är de värda? Ett mått är den så kallade sociala avkastningen beräknad på lön av en treårig högskoleutbildning, som vi beräknat till i genomsnitt elva procent utifrån de senast tillgängliga svenska lönedata från SCB (2011). I det här måttet ingår enbart monetära intäkter och kostnader, till exempel lön och skatteintäkter i förhållande till utebliven lön under studietiden och offentliga utgifter för utbildningssystemet. Men även detta mått utelämnar en lång rad positiva effekter av högre utbildning.

Därför har vi gjort mer heltäckande beräkningar av den högre utbildningens icke-monetära effekter, alltså de effekter som vi normalt sett inte mäter i kronor och ören. Resultaten är anmärkningsvärda:

l Värdet i pengar av den icke-monetära nyttan för individen av en treårig högskoleutbildning är ungefär trettio procent större än den lönebaserade avkastningen.

Vi beskriver dessa individeffekter mer i detalj nedan.

l Värdet i pengar av den icke-monetära samhällsnyttan av en treårig högskoleutbildning är nästan lika stort som avkastningen baserad på lön. Även samhällseffekterna redovisas nedan.

l Sammantaget uppskattar vi alltså att den högre utbildningens värde – när man räknar ihop de monetära värdena av den lönebaserade avkastningen, den icke-monetära nyttan för individen och den icke-monetära samhällsnyttan – är omkring tre gånger så stort som enbart den del som beräknas på lön.

Man kan beskriva det som att den lönebaserade avkastningen är toppen på det isberg som utgör den högre utbildningens totala värde.

När det gäller de individeffekterna som nämnts ovan, visar vetenskapliga studier från ett antal länder att en treårig högskoleutbildning i genomsnitt leder till 5,6 procent bättre hälsa på en tiogradig skala (jämfört med gymnasieutbildade). I Sverige bidrar den till en ökning av livslängden med ungefär 3,5 år. Högutbildade kvinnor får ungefär 0,54 färre barn, som dessutom blir friskare och mer välutbildade. Dessa barn har generellt en bättre kognitiv utveckling och får omkring 5 procent bättre resultat i bland annat läsning och matematik.

Vidare ökar individens upplevda lycka med utbildningsnivån, något som förstås gynnar såväl barn som vuxna (effekten avtar dock efter en viss inkomstnivå, vilket vi möjligen ska vara tacksamma för).

Andra relativt ouppmärksammade individeffekter som hänger ihop med utbildningsnivån är mer effektiv hushållsekonomi och konsumtion, ett större sparande och större avkastning på tillgångar. Högre utbildning medför också bättre löneförmåner och ett ökat deltagande i livslångt lärande.

De samhälleliga effekterna av högre utbildning är också stora, men uppmärksammas alltför sällan. En viktig samhällseffekt är stärkt demokrati. Data från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD visar tydliga positiva effekter på valdeltagande, föreningsliv, volontärarbete och andra former av samhällsengagemang.

Utbildningssatsningar bidrar alltså till att skapa samhällen med en högre grad av politisk stabilitet och ett starkare socialt kapital – något som präglat Sverige under lång tid. Förutom det uppenbara egenvärdet utgör allt detta sammantaget mycket gynnsamma förhållanden för ekonomisk tillväxt.

Andra samhälleliga effekter är ökade skatteintäkter och lägre offentliga utgifter för kriminalitet, sjukvård och för olika former av trygghetsförsäkringar och annat ekonomiskt stöd.

En intressant samhällseffekt som uppmärksammas alltmer i nationalekonomisk forskning är den högre utbildningens betydelse för flödet av nya idéer och användningen av ny teknik. Teknik och idéer utvecklas och anammas nämligen i betydligt större utsträckning av individer och i samhällen med hög utbildningsnivå. Detta är viktigt i moderna kunskapsnationer som Sverige, där forskning och högre utbildning är avgörande för den framtida tillväxten och välfärden.

Mot bakgrund av de många positiva effekterna för både individ och samhälle, är det uppenbart för oss att Sverige bör ha högre ambitioner för den högre utbildningen. Några av de åtgärder som vi särskilt vill peka på är:

l Förbättra studieinformationen. Kunskapen om utbildningens många positiva effekter måste spridas. Detta uppdrag kan med fördel ges till det nya Universitets- och högskolerådet, som inrättas den 1 januari 2013.

l Ge fler möjlighet att utbilda sig. Det nuvarande målet, att andelen 30–34-åringar med minst en tvåårig eftergymnasial utbildning ska uppgå till 40–45 procent 2020, är för lågt.

l Investera mer i utbildningskvalitet. Insatserna bör inriktas på att öka den lärarledda tiden, förbättra arbetslivsanknytningen och stärka forskningsanknytningen.

l Öka fokus på breddad rekrytering.

Den sociala snedrekryteringen till den högre utbildningen riskerar att öka under kommande år. Det behövs en nationell åtgärdsplan med tydliga mål för att vända utvecklingen.

l Förbättra studenternas villkor. Låga studiemedel, dålig tillgång till studentbostäder och bristande trygghetssystem för studenter utgör hinder för människor som vill utbilda sig. Det är inte bara negativt för individen, utan för samhället i stort.

Högre utbildning lönar sig på fler sätt och på längre sikt än många tror. När kunskapen om detta ökar, växer också insikten om att det lönar sig för såväl enskilda som för samhället att satsa mer på högre utbildning.

Eva Nordmark
ordförande TCO
Walter W McMahon
utbildningsekonom och professor emeritus
University of Illinois, USA
UNT 28/11 2012