Under måndag och tisdag samlas EU:s ministerråd för att diskutera unionens fiskeripolitik för Östersjön. Förberedelserna för fiskerådet, där fiskekvoter för Östersjön ska slås fast, har pågått länge och media har rapporterat brett om både östersjötorskens kris och Östersjöns tillstånd.

Kommissionen föreslår inför 2020 ett förbud för allt riktat torskfiske i det östra beståndet och för det västra beståndet föreslås en kraftig minskning av kvoten. Tyvärr tenderar ministerrådet ofta att gå emot EU-kommissionens förslag och tilldela större kvoter än de vetenskapliga rekommendationerna.

I praktiken innebär det att man tillåter mer fiske än vad haven klarar. Politikerna är rädda att få fiskeindustrin emot sig om de begränsar fiskemöjligheterna.

 

Att fiskeindustrin skulle vara ett stort ekonomiskt intresse är en villfarelse. I dag sysselsätter yrkesfisket cirka 850 personer i Sverige, varav mindre än häften fiskar i Östersjön och endast en handfull fiskare har kvot för torsk.

 

Den socioekonomiska förlusten det skulle innebära att begränsa fiskemöjligheterna på östersjötorsk bör rimligen viktas mot det höga priset för fortsatt fiske: utfiskning av arten och rubbningar i ett ovärderligt ekosystem.

Konfliktlinjen mellan socioekonomisk och miljömässig hållbarhet har präglat fiskeripolitiken i många år. Det är viktigt att denna diskussion nyanseras då fisken i våra hav de facto är en ändlig resurs.

Om den genetiskt unika östersjötorsken utrotas, kommer det inte längre finnas något socioekonomiskt värde att ta hänsyn till. När ska politikerna inse att vi nått den punkt då miljömässiga hållbarheten måste få styra kvotprocessen?

 

Enligt sina egna lagar och utfästelser, som beslutats av alla medlemsländer, ska EU leverera hållbart fiske år 2020. Medlemsländerna är ännu långt ifrån att uppfylla målet, men höstens fiskeråd skulle kunna kan bli en vändpunkt i fiskeripolitiken.

 

Omställningar är aldrig enkla eller smärtfria. Därför behöver politiken enas i frågan om vad en god förvaltning av östersjötorsken är och vilket stöd de fåtal yrkesfiskare som är beroende av torskfisket ska få för att mildra konsekvenserna av minskade fiskemöjligheter.

Det krävs en långsiktig syn på fiskeförvaltningen och möjligheterna att försörja sig som yrkesfiskare. Det är av yttersta vikt att politiken når insikten att de socioekonomiska förlusterna blir mindre ju tidigare de agerar för att stoppa överfisket.

Det måste få göra ont nu för att säkerställa att östersjötorsken på sikt kommer bli livskraftig igen. Det är hög tid att vi byter paradigm. Från maximalt kvotutnyttjande och volymprodukt för fiskmjöl och minkfoder, till ett fiske som sätter ekologi och miljö i första rummet. Fisket ska leva av att tillhandahålla en högkvalitativ produkt till konsumenter.