Vi har kunnat läsa två intressanta artiklar i UNT sista tiden om läkemedelshantering. Andreas Furängens och Anders Cronlunds debattartikel 15 augusti, Kopiorna hämmar utvecklingen, tog upp några av de problem som generikatvånget innebär. Självklart har de rätt i vad de skriver.

Kopiorna hämmar läkemedelsutvecklingen och ökar risken för felmedicinering. Med månadens billigaste kopia kan patienterna lätt göra misstag. Tidigare var det lätt att kryssa i rutan att läkemedlet inte skall bytas ut när föreskrivande läkare inte var säker på att patienten kan hantera utbytet. Det är en uppenbar risk för dubbelmedicinering av ett läkemedel och utebliven medicinering av ett annat läkemedel för den som är gammal och har flera mediciner.

Det är inte bara de äldsta patienterna som blir förvirrade av läkemedelsbyten. Även yngre personer har i dag svårare att redogöra för vilka läkemedel de har.

Furängen och Cronlund menar också att tvånget med kopiorna minskar läkemedelsföretagens möjlighet att ha råd att utveckla nya mediciner när deras produkter blir utkonkurrerade av läkemedel där tillverkaren bara kopierat utan att ha behövt betala för forskning, utveckling eller ens tillverkning med tillfredställande reningsanläggning. Även om kopian tillverkats i Indien eller Kina långt från oss är det viktigt att utsläppen till miljön blir tillfredställande.

I miljöfrågorna måste vi tänka globalt. När läkemedelsrester anrikas i jorden eller kommer ut i luften orenade kan det bli mycket negativt på sikt.

Nya läkemedel har blivit mycket dyra. Det är dyrt att framställa nya potenta läkemedel. Om läkemedelsföretagen fått behålla mer av den vinst som forskning och utveckling genererat skulle det finnas större utrymme för utveckling av nya produkter.

Läkarna kan mindre om läkemedel i dag. Den läkemedelsinformation som var möjlig tidigare har försvårats. Industrin har tidigare låtit en del av sin vinst gå tillbaka till sjukvården genom att de tagit betalt för utbildningar och konferensdeltagande. De medel som läkemedelsbolagen tidigare satsade på sjukvården har landstingen knappast kompenserat för.

Dessutom förekommer allt mindre kontakt mellan enskilda läkare och industrin. Dialog mellan enskilda läkare och industrin finns knappats i dag.

Även den kliniska forskningen har minskat i Sverige. Det är för krångligt och för dyrt att kliniskt utveckla läkemedel i Sverige. När vi tog beslut i landstingstyrelsen om SKL:s nya regler för kontakten mellan landstingets verksamheter och industrin våndades jag. De regler som antagits håller bra om man skall komma åt problemet med mutor, men när kontakten mellan industri och klinik försvåras blir det i slutändan patienten som blir lidande för doktorns försämrade möjligheter att inhämta kunskaper om läkemedel.

Alliansens förslag att anslå 4,5 miljoner till apotekstjänster för att förbättra pa-tientsäkerheten är visserligen ett steg i rätt riktning.

Jag håller med Miriam Eriksson (UNT-Debatt 21/8) om att kliniska apotekare i vården behövs. Många äldre skulle få mycket bättre livskvalitet och mycket bättre balans om de endast använder de mediciner de verkligen behöver och får de rätta doserna. Det räcker nog med fem mediciner för att någon riktigt kan förstå de sammanlagda effekterna.

Generikareformen ger billigare läkemedel på kort sikt men hämmar framtidens utveckling av nya läkemedel samtidigt som patientsäkerheten blir otillräcklig. Det blir på längre sikt dyrt. Framtiden behöver en god läkemedelsutveckling för ökade möjligheter att behandla svåra sjukdomar.

Min personliga uppfattning är att generikareformen bör skrotas.

Marie-Louise Ekholm

Läkare och landstingspolitiker (M)

UNT 5/9 2011