På vårkanten 2016 började David Cameron känna marken bränna under fötterna. Folkomröstningen om EU-medlemskapet närmade sig och opinionen verkade oroväckande svajig.

Cameron bestämde sig för att åka till Bryssel för att förhandla fram ett större brittiskt manöverutrymme i EU och därmed öka stödet för fortsatt medlemskap. Men trots att han framtvingade vissa eftergifter lät sig inte väljarna imponeras. Några månader senare röstade de också för brexit.

Och nu tog alltså ännu en konservativ premiärminister sig till Bryssel för att vädja till de övriga medlemsländerna om kompromissvilja. Men den här gången fick Theresa May ännu mindre utdelning än sin företrädare. Viljan till eftergifter var ytterst begränsad.

Artikelbild

| Klockan tickar för May och brexit.

Det betyder att parlamentet kommer att rösta om brexitavtalet mellan Storbritannien och EU som, premiärministerns Brysselresa till trots, i stort sett förblir oförändrat.

Ett avtal som hon i förra veckan inte vågade låta gå till omröstning eftersom en stor majoritet var emot det och som därför med allra största sannolikhet nu ändå kommer att förkastas.

Till skillnad från David Cameron är Theresa May kraftigt politiskt försvagad. Hennes regering är i minoritet. Hennes parlamentsgrupp har visserligen gett henne fortsatt stöd i en förtroendeomröstning, men över hundra ledamöter ville byta ut henne. Och hon har sett sig tvingad att lova att hon inte kommer att leda De konservativa i nästa val.

Alla dessa förödmjukelser har hon funnit sig i för att undvika risken att Storbritannien lämnar EU utan ett avtal – ett scenario som bara de mest hårdföra brexitörer välkomnar.

Insatserna kunde knappast vara större och riskerna för landets ekonomi och politiska stabilitet är oöverblickbara.

Så hur ska det gå?

Det är möjligt men inte sannolikt att Mays taktik att vänta med omröstningen så länge som möjligt ändå ger utdelning. Det bygger på föreställningen att ledamöterna får kalla fötter och känner sitt nationella ansvar. När det väl gäller, när pundet rasar och marknaden tar sin hand från London tar i sin tur tillräckligt många folkvalda sitt förnuft till fånga.

Mot det talar dels att förtroendet för premiärministern är förbrukat, dels att så många både i hennes eget parti och i Labour är emot avtalet. Att vädja till förnuft och block­överskridande patriotism har i alla fall hittills inte fungerat.

Om parlamentet röstar ned regeringen förslag, kanske någon gång i mitten av januari, är det tänkbart att EU kan acceptera att Storbritannien flyttar fram datumet för utträdet, 29 mars 2019. Men det skulle EU bara göra om Storbritannien verkar vilja stanna kvar som medlem.

Det är också möjligt att utträdet hejdas före 29 mars. Storbritannien kan fatta ett sådant beslut utan EU:s godkännande. Men det skulle strida mot all politisk logik och inte minst mot den demokratiska principen bakom folkomröstningen.

Återstår då en ny folkomröstning. Men skulle inte också en sådan strida mot utslaget i folkomröstningen? Det är vad Theresa May konsekvent, och även Labourledaren Jeremy Corbyn, har hävdat. Å andra sidan kan utsikten inför en ny folkomröstning få militanta brexitanhängare bland De konservativa att retirera. Risken är ju att Storbritannien blir kvar i EU. May skulle då också med viss trovärdighet kunna hävda att hon agerar i nationens intresse.

Labour har också mjuknat i sin inställning till en ny folkomröstning. Corbyn föredrar ett nyval men det är svårt att se varför De konservativa skulle vilja det – Labour kan faktiskt vinna. Dessutom lär det inte bli lättare för en Labourregering att förhandla fram ett mer fördelaktigt avtal.

Klockan tickar obevekligt i detta absurda och sorglustiga drama. En majoritet av de folkvalda vill stanna kvar i EU och ser med fasa på risken för att krascha ut.

Men inför det viktigaste politiska beslutet sedan andra världskriget framstår de som handlingsförlamade: räds väljarna, är splittrade internt och framhärdar i partitaktiskt tänkande. Statsmannamässighet är numera ett begrepp som inte förknippas med brittisk politik.